I ett av reprummen på Teaterhögskolans tredje våning förbereder sig tre av
studenterna på skådespelarlinjens första årskurs inför dagens övning. Ronja
Svedmark och hennes klasskamrater Natalie Sundelin och Cecilia Larsson ska
spela upp en scen ur dramatikern Rebecca Prichards pjäs "Essex Girls" för de
övriga i klassen. Deras rollkaraktärer är tre engelska skolflickor som
träffas på skolans toalett. De skvallrar om lärarna, smygröker och skrattar,
men mellan dem pågår samtidigt ett maktspel.
Läraren Linda Ritzén avbryter ibland, ställer frågor eller kommer med förslag.
"Hur tänkte ni här? Ha inte så bråttom. Det där förstod jag inte."
Det har gått tre månader sedan Ronja Svedmark påbörjade utbildningen som ska
göra henne till professionell skådespelare.
– Det har gått snabbt men den där första nervösa veckan känns ändå långt
borta. Vi har fått dyka djupare ner i arbetet nu. Det handlar om
grundarbetet, att få redskapen att jobba, förklarar hon.
Skolan blir nästan som ett andra hem, säger hon. Efter skolans slut stannar
många kvar, arbetar vidare, tittar på film, gör saker tillsammans.
I två veckor har de arbetat i små grupper med texter. En vecka gör de
pjäsanalys, en vecka jobbar de "på golvet". Mycket av arbetet gör de själva,
men lärarna finns där för att stödja och ge synpunkter och råd.
– "Essex Girls" utspelar sig i London i början av 1990-talet. Vi har gjort
research för att se vad det var för tjejer och hur deras liv och
framtidsmöjligheter såg ut. Att dyka djupare i texten och karaktärerna är en
viktig del av skådespelarens arbete, säger Ronja Svedmark.
Utbildningen kräver mycket, både fysiskt och mentalt, säger hon. Man måste
vara närvarande, inte bara kroppsligen utan också i sinnet.
Hon känner att hon har kommit igång nu. Och hon trivs med både klassen och
lärarna:
– Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men det där med hur klassen och
kamraterna skulle bli var ju en av sakerna man var nervös för. Men det
fungerar jättebra. Det är en bra klass.