Gunnar Wetterberg läser om släkten Suell

När vi hade hembygdskunskap i småskolan på Dammfri delade fröken Isaksson ut Malmösilhuetter med korta historiska texter. Frans Suell var hamnen, men också tobaksbolaget, sin tids Jörgen Kock i stadens liv.

Nu vidgar Rune Bokholm perspektiven. Suell var inte bara det sena 1700-talets Frans, utan släkten kommer till Malmö redan 1712 med farfadern Frantz. Den förste Suell kommer till staden för att rädda fordringar i en driftig köpmans dödsbo. Det slutar med att fordringsägaren gifter sig med den sjuttonåriga dottern, ramlar rakt in i pesten men överlever och etablerar sig som borgare.
Den förste Suells tid går inte att jämföra med Jörgen Kocks några hundra år tidigare. I början av 1500-talet låg Öresund mitt i Norden, och borgarna i Köpenhamn och Malmö stod unionskungen Kristian II mycket nära. Tvåhundra år senare hade Malmö hamn slammat igen, Sverige var utarmat av Karl XII:s krig, och Peter den store började övertala Fredrik IV att de skulle angripa Skåne tillsammans. Invasionsförsöket blåstes av på hösten 1716, men Malmö hade mist mycket av sin unionstida betydelse.

Det märks i den förste Suells verksamhet. Han är köpman och entreprenör i en liten stad; han vidarebefordrar smulor av leveranser som mellanlandat i Lübeck och Köpenhamn, han köper och säljer fastigheter, och han slår sig på tegelbruk i Lomma och kalkbruk i Limhamn.

Suell vinner sina kollegors förtroende och tar säte bland stadens äldste, men det är inte alltför uppseendeväckande. Åtskilliga tyska köpmän slår sig ner i svenska städer på detta sätt - i kappsäcken har de med sig förbindelserna med handelshus och släktingar i det gamla landet, som håller dem med varor och krediter för att lyckas i det nya.

Niclas Suell är bokens mellanspel, generationen mellan inflyttaren Frantz och industrialisten Frans. Han tar över firman när fadern och den äldste brodern Ernst har dött, men lever själv bara till fyrtioårsåldern. Firman fortlever men inte mycket mer; när Niclas dör tar hans bokhållare och kusin Henrik Falkman över och gifter sig så småningom med änkan, Helena Weijer (en av Malmös etablerade borgarsläkter).

Frans Suell tillbringar ett par tidiga år vid universitetet i Lund, men går sedan in som lärling och så småningom bokhållare i styvfaderns hus. I sinom tid etablerar de firma tillsammans, när arvet efter Niclas ska redas ut och fördelas. Som kompanjon med Falkman och så småningom på egen hand står Frans för firmans kraftiga expansion, från köpenskap in i manufakturer och tidiga industrier.
Landets gryende välmåga skapar möjligheter, men även den internationella politiken slår igenom i affärerna. Redan farfar Frantz hade börjat spinna och karva tobak. Tobaksbolagets försäljning mattas av framåt 1770-talet, men det amerikanska inbördeskriget innebär ett klipp för den yngre Suell, som lagt upp ett stort lager på kredit innan tobakspriset sköt i höjden. Napoleonkrigen och kontinentalblockaden betydde ett väldigt uppsving för transithandeln från England genom Sverige på skumma vägar ned till kontinenten. Köpenhamn råkade illa ut när den brittiska flottan bombade staden, men Malmös borgare levde gott på krigskonjunkturen.

I detta spelade hamnen en viktig roll. Redan på 1720-talet hade den driftige borgmästaren Jöns Stobaeus börjat tala om behovet att skaffa en rejäl hamn. Den besvärlige borgaren Haquin Bager ivrade för projektet, ett tag funderade man på att lägga den i Limhamn, men år 1775 bestämde man sig för en rad olika åtgärder med utgångspunkt från den gamla hamnen. Det var inte Frans Suell som skissade vad som skulle göras - planen gjordes upp av handlanden Pehr Schultin - men det var Suell som blev den nya hamndirektionens ledande man och drev på projektet.

Utvecklingen krävde kapital. Stadens mest ansedda borgare ställde sig år 1802 i spetsen för Malmö Discontverk, ett försök att mobilisera pengar för investeringar och rörelsekapital i stadens näringsliv.
Det började hyggligt, krigskonjunkturen fick insättarna att flockas, men ganska snart började borgmästaren Carl Magnus Nordlindh och hans kumpaner att dribbla med böcker och siffror. De goda åren rann ut, och många låntagare råkade i svårigheter.

Diskonten räddades genom märkliga manövrer, Suell och andra langade in reverser över natten för att bolagets prekära ställning inte skulle avslöjas när landshövding af Klinteberg verkställde en extra inspektion hösten 1815, men tre år senare blev ställningen ohållbar. Diskonten gick under, och Nordlindh och Suells måg Hans Aron Falkman sattes i fängelse. Strax efter upplösningen dog Frans Suell. Han hade lämnat diskontens styrelse i slutet av 1811, men affären solkade ändå hans eftermäle.

Rune Bokholms bok är som bäst när han skildrar de konkreta affärerna och kompletterar med den praktiska bakgrunden: hur man gjorde snus, hur man slog tegel, och vilka processer det var som försiggick i kalkbruket.

Däremot blir jag mer tveksam när han försöker fylla ut bristen på material om personerna Suell med tämligen lösa spekulationer, ibland bara med heraldiska symboler eller 1800-talsskrönor som grund. Det blir lite väl många "kanske".
Men det är en randanmärkning - Malmölitteraturen har blivit några fina porträtt rikare.