Gynning ångrar inget

Jävla, jävla, jävla. Carolina Gynning svär i varannan mening. Hon hoppar över lunchen, tuggar i sig en energibar. Hon är nervig som ett bokstavsbarn, de tunna låren med dödskalletajts far fram och tillbaka, upp från sminkstolen, runt runt i logen. Måste ta en klunk vatten, måste kolla i spegeln, måste rätta till hårslingan, måste be fotografen att sluta fota, fota inte mer nu OK! Måste ha mer läppglans (YSL Golden gloss nummer 10), och vänta, måste bara blogga lite. Snart ut bland de tålmodigt väntande statisterna, i den riggade reklamfilmsstudion med röda mattan-känsla och vit limo.

– Får vi ropa hennes namn? Flera av statisterna ute i studion är gymnasieungdomar. De får femhundra spänn och en portion köttfärslimpa för dagens jobb.

– Ja. Men ni får inte röra vid henne.

Carolina Gynnings uppdrag denna dag är att vara nya Malmö-köpcentret Entrés ansikte. Reklambyrån berättar om idén som de tycker att hon personifierar: kaxig, modern, snygg och skånsk. Motsatsen till det bonniga Skåne.

Så seglar hon in, i röd galaklänning och ett par tolvcentimeters Sergio Rossi. Hon dödar direkt spänningen i rummet:

– Jag kommer alltid i limo vet ni!

Skratt, sedan regissörens ”tystnad, tagning”, hon kliver ur baksätet, drar på makeupartistens inrådan ner klänningen så att det inte blir tygveck som kan tas för en bilring, ler mot kameran och låtsasskriver autografer.

Tillbaka i logen igen.

– Det bara ramlar in modelluppdrag just nu. Kanske är det så att jag har jobbat länge och att jag peakar nu. Ja, så kan det vara. I’m like a wine, bättre och bättre med åren!

Skrattet är raspigt och inbjudande.

Det är en vanlig dag i en tv-kändis liv. Hon som klev in i Big Brother-huset som en storbystad modell, en brudig skånsk gaphals. Och fångade någonting hos tittarna. Hon gick ut med vinnarchecken i handen och de kommande åren jobbade hon sig uppåt och framåt. Från glamour­modellens trashigt urringade trikåtoppar till TV4-profilens väldressade Betsey Johnson-klänningar. Här är hon nu, varumärket Gynning, fem år senare.

Kalla henne aldrig dum bimbo. För bakom den uppenbara charmen finns en skarphet. Som att hon mitt i all självmedvetenhet också har en insikt om hur allt funkar och hänger ihop. Streetsmart, har somliga kallat det, däribland kulturskribenten Åsa Linderborg när hon för ett och ett halvt år sedan i en krönika i Aftonbladet pekade på klasskillnaderna mellan de två Big Brother-brudarna Linda Rosing och Carolina Gynning. Hur deras olika grundförutsättningar har gjort att den ena har hamnat i trashfållan och den andra fått kredd.

– Jag har väl fått bevisa att jag inte är ... kalla det trashig eller korkad eller vad nu folk skulle ha för fördomar om mig, säger hon själv.

Om jag går ut på stan och frågar tio personer: ”Vem är Carolina Gynning”, vad tror du då de svarar?

– Högljudd, kanske. Det där vanliga. Folk vill gärna säga samma saker.

Hur tycker du att bilden av dig skiljer sig från ditt riktiga jag då?

– I tv är man sig själv gånger hundra. Men förstärker den bild som de vill ha. Den skulle man inte orka vara hela tiden om man är hemma, för då skulle man bli så himla trött.

Har du medvetet gjort något för att förändra dig, bli mer kreddig?

– Nej, jag tycker bara att jag har visat vem jag är. Och nu har jag berättat tillräckligt länge vem jag är, folk börjar fatta, ”Aha, hon är inte exakt sådan som vi trodde”. Och sedan har jag bytt hårfärg några gånger, plockat ut silikon och gjort lite konstiga konst­utställningar, det har såklart ändrat hur folk ser på mig. Nu känner jag bara så här: Jag vill ha min karriär och göra det jag vill, och sedan får folk tänka vad de vill. Bara jag slipper höra skiten, ha!

Snart visas hennes senaste programledarjobb i tv. Anna Book och Johannes Brost och ett gäng andra mer eller mindre bedagade kändisar har varit i Tokyo och överlevt en japansk tv-show. Carolina Gynnings programledarkarriär har kantats av underhållningsuppdrag. ”Idol”, ”Stjärnor på is”, ”I huvudet på Gynning”. Det finns ingen nedre statusgräns för vad hon gör.

– Jag är sådär skönt öppen för det mesta, haha! TV4 kan presentera vilken idé som helst. Jag höll på att ramla av stolen när de sa att jag skulle göra den här grejen i Japan. Det är jävligt annorlunda, det kändes som att vara i någon sorts flipperspel i fem veckor, i varje butik lät det av olika datorljud och det blinkade i alla färger och det myllrade av japaner och ingen pratade engelska och de bugade var man än kom. Den här showen är bland det sjukaste jag har gjort i hela mitt liv. Och jag har gjort rätt mycket sjukt.

Varför gjorde du så? Eller så eller så? Svåra frågor att få svar på. Kicksökaren Carolina Gynning bara gör, slänger sig in i nya grejer gång på gång. Kvällstidningarna radar ständigt upp alla hennes ex. Hon har haft sex i tv. En Googlesökning hamnar på grabbtidningsbilder där de före detta gigantiska silikonbrösten är bara. Hon ångrar inga ”skandaler”. Beteendet bygger på en ärlig längtan efter mer. Efter pulsen som slår fort fort fort.

Hon for ut i världen som nittonåring. Inte för att plugga språk eller jobba på kafé som andra svenska tjejer gjorde. Carolina Gynning skulle bli känd på sitt utseende. Ville se ut som Pamela Anderson och bo på Playboy Mansion.

– Min modellagent på Sweden Models i Malmö har berättat hur det var. Hur jag kom upp där på agenturen i fint naturligt ljusbrunt hår, stora blå ögon, osminkad och fin. Sen hände något. En vecka senare hade jag blonderat hår, höga pumps, pälsväst, en kjol så man såg nästan hela rumpan och gigantiska bröst. Så mycket pengar jag förlorade där. Alla kunder hade varit intresserade av att boka mig. Efteråt var det ingen. Lite korkat, med det gick ju bra ändå.

Hon jagade modellframgångar och kändisskap, i LA, Milano, Paris. Kokainpartyn och provfilmningar. Slemmiga gubbar och ätstörningar.

Författaren Per Hagman stötte ihop med Carolina Gynning i den franska huvudstaden. Och skrev i sin ”Att komma hem ska vara en schlager”:

”Plötsligt dyker Carolina Gynning ändå upp i Paris och naturligtvis är det i Marais vi träffas och naturligtvis pratar vi om bröst. På sin allra mest bubblande och vackert forcerade skånska säger hon ”Jag har gjort brösten fyra gånger och det gick fel en gång och det gör så ont så ont så jävla ont och om man verkligen inte vill göra brösten så ska man inte göra det. Men jag är ju störd, det vet du ju. Och så blir hon tyst en sekund. Och så brister hon ut i sitt stora skånska skratt. Sedan kommer en limousin och plockar upp henne för hon ska på middag med Jerry Bruckheimer.”

”Nattfjäril”, kallade Per Hagman henne. Gynning står i ett slags förbund med dekadensen. Det mörka och suggestiva, det nattliga äventyret med osäker utgång. Att livet har många lager. Det kan spåras i de dimmiga bloggbilderna, det märks i hennes ständiga sökande efter en andlighet (när hon är i Malmö brukar hon gå till mediet Benny Rosenqvist) och i hennes egna populärkulturella referenser (Kieslowski, Depeche Mode, Portishead, drömmen om att få ha varit groupie tillsammans med Pamela Des Barres på tiden det begav sig med Mick Jagger och Jim Morrison.) Det syns också i tavlorna. Den kommande utställningen bär arbetsnamnet ”Bleeding Barbie”.

– Jag ser mig så, de dagarna när jag är sorgsen. Man ska vara så jävla perfekt, man ska vara smal och snygg och det finns vissa dagar när man tänker att det är fejk och att det inte ger min själ någonting. Men jag är ofta sorgsen lite varje dag. Jag svänger väldigt mycket upp och ner och jag försöker tillåta mig själv att vara jävligt glad och jävligt ledsen på samma dag. Det finns inget fult för mig i att vara nere. Det jobbiga är när man har mycket ångest och det har jag ibland.

Den kan komma med tomheten, dagen efter ett slut.

– När man har jobbat femton timmar om dagen i en månad, så kommer man hem till sin lägenhet i Stockholm från Tokyo och så sitter man där och kollar rakt in i väggen och känner sig väldigt värdelös. Och liten.

Tidigare hanterade hon litenhetskänslan genom gränslösa festnätter.

– Innan kunde jag döva min ångest genom att gå ut och festa och ta kokain men jag kan inte det längre, då skulle ångesten bli värre och jag skulle hoppa från bron. Det är därför jag håller mig nykter och jävligt på, jag har ingen lust att hamna i ett sådant destruktivt tänk.

Boken ”Ego Girl” kom 2005. I höst kommer uppföljaren, ”Ego Woman”. Från flicka till kvinna. Carolina Gynning säger att hon nog alltid kommer att vara galen. (”Pippi Långstrump goes Baywatch var det någon som sa”), men att hon känner ett större lugn nu. I höstas fyllde hon 30.

– Det händer rätt mycket under de här åren i ens liv. Då var jag nog lite mer crazy. Och nu lite mer eftertänksam. Men det där svänger hela tiden. Just nu är det faktiskt som om alla signaler up in the sky stämmer. Det är nog bland de första gångerna i mitt liv som jag är så här tillfreds med allt. Nu får de ta mig som jag är.

– Jag är så här, take it or leave it!

För ett par veckor sedan gick hon till en tatuerare i Lund och märkte sig på sidan ovanför höften med orden: ”Nothing can change me”. Och brevid, en fjäril.

– Många censurerar sin blogg men det vill inte jag göra hela tiden. Jag menar, det är en blogg och på en blogg är det meningen att man ska skriva om sitt liv. Men jag tycker inte att jag gör det ”all in”.

3.3 2009: ”Jag var fjorton år och gick på Tångvallaskolan i Malmö. Jag var en tuff tjej, bland de tuffaste faktiskt. Killarna i nian ville ligga med mig och tjejerna i nian ville döda mig. De kletade tuggummi i mitt midjelånga hår och de gjorde allt för att jag inte skulle trivas i skolan och inte ”sno” deras killar. Jag blev kär i Sebbe, en äldre Bad Boy med ett stort hjärta, han var techno-dj och haschförsäljare. Jag träffade honom på vår fritidsgård, jag minns den första kyssen bakom ett nerlagt omklädningsrum. Vi stod där i höstkylan och hånglade ihjäl oss. Vi var så förälskade då jag och Sebbe, han ville ligga med mig, det ville han men jag var lite rädd för att det skulle göra ont, såklart.”

Inlägget heter ”Oskuld” och finns på ”I swear to tell the truth – and other stories”, bloggen där Carolina Gynning säger god natt och god morgon, och låter läsarna kika in bakom hennes kändislivskarusell där tomheten avlöser hybrisen och plutbilderna. Här kan belackarna hatkommentera och fansen ösa lovord och kärleksförklaringar. Här hittar kändisjournalisterna hett stoff till sina spaltmetrar. Om viktbråk med Blondinbella och triangeldraman med Rosing och Kleerup. Stundtals halvnaket och ibland avslöjande. Det går av bara farten. Bra pr, då får man acceptera baksidorna.

– Vad kvällstidningarna skriver skiter jag fullständigt i. Jag får ju lika mycket gratis tillbaka. Ju mer det skrivs desto fler böcker säljs och desto mer pengar tjänar jag på bloggen.

Kändislivets logik enligt Gynning.

– That’s my fucking life! Klart jag blir ledsen ibland men det är den smällen jag får ta. Jag tror inte att alla människor tycker allt med deras jobb är perfekt. Det är så här man jobbar när man är känd.

15.3 2009: ”Sorry killar. Jag har skaffat en pojkvän! Då var det klart han är snygg, framgångsrik, bra på att kyssas mm ... tjohoo!”

Hennes gräns för det privata är svår att spåra. Men hon själv säger att den går just här.

– Om jag skulle dejta en kille som inte vill vara med i media skulle jag inte skriva hans namn stort på bloggen.

Hon pausar plötsligt en sekund. Det är ovanligt, käken går annars i expressfart. Sedan säger hon:

– Egentligen, om jag ska vara ärlig, är det inget bra att ha en blogg på det sättet. Det är inget bra att hela tiden läsa elaka kommentarer om sig själv. Det är som att man skulle ha någon som varje morgon sa att man var fet, att man var ful, att man var dum i huvudet och inte bra på någonting. Och det är ju inte bra.

Vilka de vanligaste hatarna är? Hon har en tydlig bild.

– Medelålders män. De ger sig ofta på mig. Jag är ett hot för dem på något sätt och jag vet inte varför. Det ska vi skriva ett helt kapitel om i min nya bok. Vi ska intervjua dessa män som inte gillar mig. Som olika tv-kritiker. Det spelar ingen roll vad jag gör, de tycker ändå att jag är skit och piss och mög.

De flesta kommentarerna på bloggen är från tjejer som verkar spegla sig i Carolina Gynning. Ordet ”snygg” överanvänds. Somliga ser henne som en storasyrra, ber om råd och drömmer om hennes liv. Nästan varje dag är det någon som undrar hur man kan bli så het som hon, hur gör man för att gå ner fem kilo, snabbt?

Själv värjer hon sig från beteckningen förebild. Som om hon inte vill ta det moraliska ansvaret.

13.3 2009: ”Är det då inte märkligt att jag som bloggare tydligen har tagit på mig ett ansvar av att vara en ”bra förebild” för dagens ungdomar i Sverige. Och då ska man tydligen vara som en docka. Det är ingen som vill identifiera sig med en störd, förvirrad ångestfylld psykpatient utan det ska vara glamour och glitter.”

Hon skrattar till när hon säger att bloggen, den har egentligen bara lärt henne en enda grej: hur ytliga människor är.

– Ju mer man skriver om ångest desto mindre läser de men ju mer man skriver om vilket läppglans man använder desto roligare tycker de att det är. Jag är ganska fascinerad över det. Här har jag lämnat ut mig i ett långt stycke, och så är det bara en enda kommentar. Man bara, jaha.

13.3 2009: ”Hur är man en bra förebild? JAG VET INTE, jag bara är jag bara lever och ni hänger med och om ni gillar det så hänger ni med mig vidare eller så kan ni skita i det. Jag vill vara snygg, men jag har fan ingen lust att snacka om det.”

Carolina Gynning reduceras rätt ofta till sitt utseende. Problemet är att hon själv är beroende av det.

– Jag har en sida som är jätteex­hibitionistisk. Annars skulle jag inte ha det här jobbet. För mig är det en baggis att stå inför folk eller gå och åma mig.

Hur viktigt är det att vara smal?

– Det är viktigt. Jag tar hand om mig själv. Äter rätt och tränar. Jag tror inte på dieter. Jag tror på att lära känna sin kropp, vad den mår bra av och vad den går upp av.

Om du inte hade sett ut som du gör ...

– ... då menar du att jag inte hade varit här idag? Så tänker inte jag. Det handlar väldigt mycket om personlighet också.

Men hur mycket press känner du när det gäller ditt utseende?

– Ganska mycket. Jag får ångest när jag går upp ett kilo. Man blir besatt av sig själv på ett jävligt otrevligt sätt kan jag tycka.

Går hon förbi en spegel så fastnar hon.

– Det är jag själv som sätter pressen. Och det är så korkat egentligen. Men jag gör det. Sedan, självklart, är det som en killkompis sa till mig. Det är väl kanske ingen som skulle vilja ha en jättetjock Carolina Gynning. Nä. Jag vet inte, så kanske det är. Om jag skulle gå upp tjugo kilo kanske folk bara liksom, nä. Men jag borde kanske släppa lite på det. Jag kollar mig i spegeln alldeles för mycket. Det är en sida som jag har lust att jobba med och som jag inte tycker är så häftig.

– Där är min mamma himla bra, som när vi var på Ibiza senast. Hon säger till mig: Inget smink, sluta kolla dig i spegeln, hon markerar. Jag behöver få de där tillsägelserna. Att jag inte ska lägga energin där. Jag brukar tänka att jag lika mycket har lagt den energin på män, på jävla idiotiska män som bara har tagit energi istället för att ge. Smink och killar borde jag lägga lite mindre energi på!

Carolina Gynning skrattar sitt smittande skratt. Inga andningspauser. Hon svarar tvärsäkert på varenda fråga – men ändrar sig allt eftersom. Det finns ingen självklar image att slå vakt om, imorgon kan svaret bli ett annat.

När blir du osäker?

– Om jag ställs inför en situation jobbmässigt och ska göra något som jag känner mig obekväm i. Och privat om jag ska gå på en dejt med någon jag är förälskad i. Då blir jag nog ganska jobbig. Skrikig istället för att vara lugn. Jag tar på det skyddet.

Att vara kändis är lite som en drog, tror hon. Vänjer man sig vid ljuset vill man alltid tillbaka. Men aldrig mer buss och tunnelbana. Och hon undviker stora gäng, det känns ofta hotfullt. En av baksidorna med att vara allmängods är att aldrig kunna bara vara.

– Går jag ut på dagen och shoppar så kan jag inte gå ut på kvällen. Det tar så mycket energi att vara kändis asså! Det här hela tiden ”åh vad kul tack så hemskt mycket klart jag kan vara med på en bild”. Man blir mycket själv, hemma. Ju mer känd man blir desto ensammare är man.

Makeupartisten Anna Kokotos drar plattången genom extensionslingorna och lägger på ett nytt lager puder. Dags för nästa tagning.

Carolina Gynning tar två frågor i en: Vad är hon mest och minst nöjd med just nu i livet?

– Jag är väldigt stolt över att det går bra. Att jag tjänar pengar och att jag har tagit mig hit där jag är nu.

– Missnöjd är jag över den där besattheten. Jag skulle tycka att det var så jävla coolt att vara en tjej som på riktigt kunde gå upp tio kilo och säga ”Nu har jag lagt på mig, fan vad gött, nu har min kille mer att ta i när han sätter på mig. Att kunna säga så och mena det, fy fan vad coolt att vara så säker på sig själv. Typ ”jag är så bra, jag har så bra personlighet så ”I don’t care”. Det hade varit fräckt.

Att hon trots allt säger så. Kanske är det därför fansen verkar vara så många fler än hatarna. För att hon blottar sig? För att hon vågar vara väldigt mycket människa. Smutsfläckar under den perfekt pudrade ytan.