Det kalla kriget behärskade världspolitiken i mer än fyrtio år, kanske
längre, beroende på hur man daterar konfliktens början. Sedan knappt tjugo
år är denna mäktiga och skrämmande konflikt historia och vi som en gång
upplevde och formades av dess skräckscenarier håller sakta men säkert på att
bli en minoritet. Dagens värld plågas inte av samma kärnvapenhot och
kapprustning och många minns blott terrorbalansens ödesstunder som spännande
situationer då tiden stod stilla och alla drog efter andan.
Själv kan jag i klara bilder minnas stämningen i min gymnasieklass under
Kubakrisen 1962. Lektionerna anslogs åt diskussioner om vad många, både
lärare och elever, upplevde som mänsklighetens ödestimma. Hoten och mothoten
hade under några få dagar trissats upp till en nivå där det för åskådaren
inte tycktes finnas någon väg undan den slutgiltiga nukleära urladdningen.
Kunskapsinhämtning föreföll oss futil och våra tankar, ja hela våra liv,
ockuperades av en paralyserande och vanmäktig skräck för den slutstrid som
skulle utplåna oss alla och göra våra ansträngningar, drömmar och
förhoppningar meningslösa.
Idag, i historiens dimmiga backspegel, har speciellt yngre människor svårt
att föreställa sig den gastkramning världen levde under. Det kalla krigets
epok framstår snarast som en avundsvärt stabil ordning, en lång fred. Kanske
den längsta i vår historia. Jämfört med dagens kaotiska och svårbemästrade
ordning framstår det kalla kriget som ett enastående balanserat och
välkontrollerat maktpolitiskt system, som genom det blotta hotet från en
nukleär förintelse höll alla militära excesser på plats.
Det var emellertid en föga avundsvärd situation. Konflikten inleddes så gott
som omedelbart efter segern i andra världskriget då alliansen mot det
nazistiska Tyskland föll sönder och de västliga demokratiska makterna
ställdes mot det östliga kommunistiska blocket. Med kuppen i Prag (1948) och
blockaden av Berlin (1948-49), skärptes motsättningarna till en nivå där en
militär konflikt bara tycktes mer och mer sannolik.
Problemet var under hela det kalla kriget att de militära resurserna var
asymmetriskt fördelade mellan blocken. Sovjetunionen besatt de överlägset
starkaste konventionella resurserna. Västvärldens motmedel mot detta var
under det inledande decenniet ett försprång beträffande kärnvapen. Enda
sättet att värja sig mot ett fullskaligt sovjetiskt anfall mot västvärlden
bestod med andra ord i att ta steget över i ett kärnvapenkrig. Med tiden
utjämnades emellertid den nukleära balansen och även om Sovjet kanske aldrig
blev helt jämbördigt med Amerika så blev trots allt balansen tillräckligt
utjämnad för att skapa en total fastlåsning. Ingen av kärnvapenmakterna
kunde med säkerhet utlösa ett atomkrig utan att själv tillfogas obotlig
skada. Kampen mellan blocken fick alltså ta sig andra vägar.
Dessa vägar blev naturligt nog en ekonomisk och ideologisk tävlan. Vem kunde
skapa de bästa materiella förhållandena för sina medborgare och undersåtar,
vem kunde bäst tillfredsställa människors livsvillkor och vems väg gick den
historiska utvecklingen.
Det visade sig relativt tidigt att den demokratiska marknadshushållningen i
väst var överlägsen planekonomierna i öst. Produktionen i det kapitalistiska
lägret överträffade de vildaste förväntningar och redan under 50-talet tog
ett överflödssamhälle form. Egen villa, bil och tv blev inte blott en dröm,
det blev verklighet för mycket stora delar av befolkningen väster om
järnridån. I öst däremot lyckades man visserligen genomföra en imponerande
tung industrialisering, men misslyckades att växla över dessa investeringar
i en konsumtionsindustri som kunde förbättra de enskilda människornas
dagliga liv.
Denna skillnad blev på sikt utslagsgivande. Den kommunistiska ideologin
byggde på två förutsättningar. För det första att kapitalismen aldrig skulle
kunna lösa de arbetande massornas försörjningsproblem och för det andra att
kapitalismens profitjakt skulle driva deras inbördes konkurrens över i ett
nytt krig mellan dess dominerande makter. När ingen av dessa historiska
profetior slog in hamnade kommunismen i ett ideologiskt underläge.
Kapitalismens försörjningsproblem hade redan avlägsnats under 50-talet och
detsamma gällde den inre konkurrensen mellan de kapitalistiska
demokratierna. Inför hotet från öst svetsades det kapitalistiska väst
samman, politiken blev mäktigare än ekonomin och ett rationellt handlande
tyglade profitjakten.
Om allt detta och den komplicerade politiska utvecklingen från 1945 till
1991 har nestorn inom forskningen om kalla kriget, John Lewis Gaddis,
skrivit en lysande bok, Cold War. A New History (Penguin Press).
Gaddis är välkänd för flera stora verk om enskilda kriser under epoken. Nu
har han emellertid samlat sig till en överblickande sammanfattning av hela
perioden, där alla tillspetsningar behandlas i ett övergripande perspektiv.
Det är en bok som är dömd att bli ett standardverk. Den har allt, överblick,
detaljrikedom och en säreget balanserad framställning av de båda sidornas
dispositioner och kalkyler.
Det underliggande perspektivet i Gaddis bok är en inträngande reflektion
över två grundläggande frågeställningar i det kalla kriget. Varför segrade
västvärlden och varför kunde en militär uppgörelse undvikas?
Svaret på den första frågan är det ovan antydda att västvärldens
marknadsekonomier genom att underordna sig ett långsiktigt politiskt
handlande lyckades förverkliga en form av välfärdssamhällen som gav dess
massor ett tryggt, välordnat och materiellt tillfredsställande liv.
Svaret på den andra frågan är mer komplicerat. Ytterst sett menar Gaddis att
det var en moralisk seger för ett antal ledare av särskild resning såväl i
öst som i väst. Dessa ledare växte fram ur ett trots mot det kalla krigets
fastlåsning av mänsklig vilja och handling. Det kalla kriget var en så
stabil världsordning att det inte lämnade något utrymme för människans vilja
till förändring. När de polska Solidaritetsledarna beslöt sig för att syna
Moskvas kort och ta risken av ännu en militär intervention för att hålla det
kommunistiska blocket intakt, visade det sig att den viljan inte längre
fanns i Kreml.
Med Gorbatjov och Reagan tog samförståndet ytterligare ett språng framåt.
Visserligen skruvade Reagan upp de amerikanska rustningarna ytterligare ett
snäpp, men samtidigt signalerade han att han var beredd att helt skrota
kärnvapnen. Det var en tanke som redan fanns hos den ryske ledaren.
Gorbatjov hade insett att Sovjet inte kunde fortsätta som förut. Det var
nödvändigt att finna vägen till en ekonomisk politik som kunde ge massorna
vad de ville ha. Det var den insikten som låg bakom hans önskan till
avrustning och som tog sig uttryck i hans reformpolitik. Gorbatjov önskade
förvisso, menar Gaddis, rädda socialismen, men när hans reformer slog fel
och när Sovjets välde i Östeuropa successivt bröt samman ställdes han inför
att välja bort våldet eller väldet. I den situationen valde han bort våldet.
Sovjetunionen och dess östeuropeiska satelliter krackelerade.
Ur en maktrealistisk och geopolitisk synvinkel var således Gorbatjov
knappast en framgångsrik politiker. Men hans ytterligt mänskliga val i
Sovjets ödesstund gjorde honom, som Gaddis skriver, till den mest förtjänte
mottagaren av Nobels fredspris.
Till oss lämnade han en ny värld, med nya konflikter och ny fruktan, men som
vid en jämförelse trots allt framstår som lugnare och mindre hotfull.
HÅKAN ARVIDSSON
historiker och universitetslektor i Roskilde