När jag träffar regissören Lisa Siwe på Filmstaden Bergakungen i Göteborg har
hon en blomsterbukett i handen och är stressad.
Det är mycket nu. Häromkvällen var det galapremiär i Stockholm, där hon fick
beröm av självaste Lars Norén (”han sa: så jävla bra och enkel”, berättar
hon stolt), och nu har filmen precis visats för göteborgska lärare och
rektorer. Därav blommorna.
– Det var fantastiskt, de skrattade och grät, säger Lisa Siwe.
”I taket lyser stjärnorna” är en berättelse som väcker starka känslor. En
bergochdalbana mellan tragedi och komedi, livsglädje och ångest, i en
tonårings vardag. Jenna har växtvärk och vill uppleva första fyllan och
första hånglet. Samtidigt blir folkölen och den nya tuffa kompisen Ullis en
flykt från det hon fruktar mest av allt – att mamman snart ska dö.
– Jag läste boken och blev besatt, säger Lisa Siwe. Jag ringde upp Johanna och
sa att jag måste göra den. Hon såg min skolfilm och sen fick jag ett sms där
det stod ”du ligger bra till”. Det var många andra som ville göra den.
Johanna Thydell, som fick Augustpriset för boken 2003, ville inte bli
inblandad i filmen.
– Hon litade på mig och tyckte att det var skönt att släppa den. Hon var
ganska ung när hon skrev den, och även om den inte är direkt självbiografisk
så bygger den på att hon själv förlorade sin mamma i cancer när hon var
liten. Men jag höll henne uppdaterad om arbetet.
”I taket lyser stjärnorna” är Lisa Siwes första långfilm, men hon har varit
verksam i filmbranschen i många år. Hon har gått Dramatiska institutets
regilinje och arbetat på ett filmproduktionsbolag i New York. Redan när hon
var sjutton år visste hon att hon skulle bli filmregissör.
– Men först ville jag bli filmstjärna. Jag cyklade över Västerbron och lekte
”Easy Rider”. Jag ville bli en kvinnlig Robert De Niro. Vi har faktiskt
samma födelsedag. Och det har Sean Penn också. Men sedan insåg jag att det
inte var De Niro som gjorde filmerna.
”I taket lyser stjärnorna” ska visas på filmfestivalen i Berlin i februari,
och en utlandslansering är på gång. Lisa Siwe vill poängtera att filmen inte
bara vänder sig till ungdomar.
– Jag ser det som en film för alla, från 13 och uppåt. Det går inte att tänka
att man ska göra en film bara för ungdomar. Vi är så åldersfixerade i
Sverige, det är sorgligt.
Det är lätt att tro att filmen är en snyftare om svår sjukdom. Men det är
den ju inte.
– Skönt, skriv det! Så att alla inte tror att det är en cancerfilm, när den är
egentligen är livsbejakande. Jag hoppas att det ska kännas som en blåsbälg
som blåser ut ... att publiken är helt slut efteråt och känner sig lycklig
över livet.