Håll hårt i kärleken

”Det här är kråkans förorter” heter Azita Ghahremans fjärde diktsamling. Oxie idag känns just så. Som en kråkans förort. Om man tänker att en kråka är grå, det vill säga. Grå som tvåvåningshusen i betong som ligger med gaveln en bit från järnvägen. Grå som himlen. Grå som sparvarna i de kala buskagen.

Azita Ghahreman tycker mycket om Oxie. Hon och hennes man Sohrab Rahimi, som också översätter hennes böcker, köpte lägenheten här för ett halvår sedan. Han har bott i Sverige i halva sitt liv, sedan 1986. Hon kom hit för bara fyra år sedan.

Sohrab ska också vara med och tolka under intervjun. Azita tycker inte att hon pratar tillräckligt bra svenska än.

– Det är första gången jag pratar om mitt privatliv offentligt. Men kanske måste man börja göra det någon gång? Det här är den första platsen där jag inte behöver censurera mig. Även om det är privat är det samtidigt en författares liv. Det kan hjälpa andra i framtiden om jag berättar.

Så börjar hon.

– Många i min pappas släkt är poeter och författare. Min pappa köpte böcker till mig och jag läste mycket när jag var barn. Men när jag var sexton kom revolutionen. Pappa var tvungen att bränna mina böcker. Jag hatade honom för det. Och efter revolutionen gillade han inte att jag läste och skrev.

– Idag förstår jag att han bara var rädd om mig. Det var farligt i Iran. Men jag fick sparken från mitt lärarjobb för att jag inte var troende. Alla som hade vänsterböcker hemma avrättades. Bara för en bok!

Azita Ghahreman skrev i alla fall. Utan att någon visste.

– Jag ville ha mitt liv för mig själv. Det var ett mansdominerat strängt religiöst samhälle. När min första bok kom ut och min man förstod att det var jag som hade skrivit den blev han mycket förvånad. Och arg. Det blev problem och han brände upp mina böcker.

När Azita fick barn hade alla politiskt aktiva blivit antingen avrättade eller tvingats i landsflykt. Men genom skrivandet kunde hon förklara sina känslor och protestera mot det hon inte gillade.

– Min man tog livet av sig. Men redan när han levde kände jag mig ensam i det manliga samhället. Skrivandet blev ett sätt för mig att överleva, både politiskt och litterärt.

Hur politiska är dina dikter?

– De är politiska. Men inte bara det. Många i Europa och Amerika ser bara de politiska budskapen i tredje världens litteratur, och förmår inte bedöma dikterna ur litterär synvinkel. Då får poesin samma roll som ett reportage. Det viktiga för mig är att först och främst få vara konstnär – inte att jag kommer från Iran. Jag har samma erfarenheter som en kvinna från Sverige eller Amerika. Jag vill skriva om och förklara detta utan censur. Inte som en politisk poet. Bara poet.

Ett exempel på hur lätt det är att läsa in för många politiska budskap är dikten ”Grön starr”:

/ .../ detta var hela din barndoms svarta ögon / innan den gröna starren och despoterna / trätt Hezar Masjed-bergens radband / genom fält av galna rödsippor/ .../

Dikten är med i den svenska versionen av ”Det här är kråkans förorter” men har tagits bort i den persiska.

– Den handlar om grön starr. Jag blev opererad för det för några år sedan. Antagligen trodde censorerna att dikten var en metafor för mullornas diktatur. På grund av alla förbud i Iran är det mycket som får politisk betydelse. Kärlek, sex, kvinnors rätt – även Irans historia och traditioner. Just den gröna färgen har blivit en symbol för en rörelse där många blivit arresterade, ja till och med avrättade. Vi har kämpat mot tyranniet med hjälp av symboler och tecken i decennier. Men makthavarna har alltid försökt tysta ned författarna och journalisterna.

Sohrab Rahimi påpekar att bara det faktum att Azita Ghahreman bor i Sverige är en politisk handling. Hon är medlem i det iranska författarförbundet, som varit olagligt sedan 1980.

Visserligen var det kärleken som fick henne att flytta hit för gott för fyra år sedan, bara året efter att hon besökte Sverige första gången. Men sedan händelserna i juni i fjol är det farligt för henne att vara i Iran.

Hur var det att flytta till Sverige och Malmö?

– Nu har jag det bra. Men i tre år var det svårt. I Iran jobbade jag och hade kompisar. När jag kom hit var jag rädd att jag skulle bli sjuk. Jag hade inga vänner och det var så tyst. Jag trodde jag hade blivit döv!

– Det hjälpte att skriva. Många dikter handlar om att leva i exil. Jag har skrivit många korta satiriska berättelser om mina upplevelser i Sverige. De handlar om skolan och om komiska situationer jag upplevt för att jag inte pratar så bra svenska. Men också om ensamheten.

– Det var svårt att mina barn inte var med. De studerade i Indien. För ett halvår sedan kom de. Min dotter som är 25 bor i Stockholm. Min son, som är 28, bor här i Malmö. Iran är farligt för dem, de har en mamma som är medlem i författarförbundet.

Hur mycket kontakt har du med vännerna i Iran?

– Mina kompisar där skickar alla böcker som publiceras i Iran. Jag var till exempel med i juryn i en iransk poesifestival för kvinnor, där man utser årets bästa kvinnliga poet. Men efter kuppen i juni skriver jag inte kritik i Iran längre eftersom det knappt finns några tidningar.

I många av Azita Ghahremans dikter finns exempel på hur ting får liv. Objekt blir subjekt. Klänningar fladdrar omkring, och plötsligt är det en hållplats som väntar.

– I Iran var jag väldigt mycket hemma med mina barn. Då bodde jag i en stor lägenhet, omgiven av många saker. Sakerna blev mitt liv. Eftersom jag hade mer kontakt med dem än med människor.

Du har inga iranska saker här i lägenheten. Jag såg den där gröna kudden på Ikea i förra veckan.

– Nu när jag har lämnat Iran drömmer jag om mina saker. Alla tingen i mitt hem i Iran hade en historia. Men jag har lämnat dem. När du lämnar ditt land är det som att dö och födas på nytt. Det var ett allvarligt problem mitt första år i Sverige. Jag var inte vän med objekten. Jag kände mig som en främling i mitt hus.

I bokens efterord står att Sohrab upptäckte dig på Bokmässan i Göteborg 1994, och att han förundrades över hur en iransk kvinna kunde skriva så fritt om kärlek. Och med en så erotisk underton. Jag har fastnat för begreppet nakenhet i dina dikter. Vad betyder det för dig?

– Önskan om nakenhet är när en person känner att han eller hon vill vara mer fri. Det handlar om själen också. En själ har inte klänning. I Iran kunde jag inte vara mig själv – jag var tvungen att klä mig för att passa in. Det är så här också. Vi bär mask. Men det är en dröm att kunna vara naken och fri i relationer, i kärleken och i samhället.

En metafor jag tycker om är ”Ensamheten har liten näbb”. Det är fåglar i nästan alla dina dikter. Vad betyder alla fåglarna?

– Det har jag inte tänkt på. Men fåglar har en speciell mening för mig. I Iran finns mycket fåglar jämfört med i Sverige och i litteraturen är fåglarna viktiga symboler. I till exempel Shaihk Attars ”Mantiq-ut-Tayīr”, som översatts av Eric Hermelin, har fåglarna många gnostiska och filosofiska betydelser. De betyder frihet och själ. Men de kan också vara symboler för oskuld, dröm och barndom. När jag var barn bodde jag på en gård med massor av olika fåglar.

Hur går din skrivprocess till?

– Först skriver jag. Efter två dagar kompletterar jag. Efter sex månader läser jag alla dikterna igen och redigerar dem. Ibland förstör jag dem och ibland blir de bättre.

Jag läste en recension i Helsingborgs dagblad, där kritikern tycker att dikterna har för mycket metaforer.

Azita skrattar.

– Azita är inte nöjd med någonting hon skriver, säger Sohrab. Hon tar bort och gör om och så blir det något helt annat. Då blir hon nöjd men inte jag. Dikterna blir komplicerade, som gåtor. När jag själv skriver dikter vill jag att alla ska förstå. Men då säger Azita att jag blivit försvenskad. Den iranska traditionen är att poeter ska skriva krångligt.

Azita säger att Sohrab har rätt.

– Att leva i en diktatur där många bekanta fängslats eller avrättats, påverkar poetens diktande. Antingen skriver man paroller och gör politiskt uppror. Eller så hittar man ett eget tekniskt sätt där man kan säga sin mening och bli publicerad utan att bli censurerad.

Du skriver att du ”kämpar för kärleken med näbbar och klor”.

– Jag har studerat mytologi, historia och religion i tio år. Jag älskar det men är inte religiös. Men både kärleken till Gud och till andra människor är det vackraste och viktigaste människorna har. När det inte fanns kärlek försökte jag hitta den och hålla fast i den. Man måste hålla hårt i den. Kärleken flyr alltid.

När Sohrab reser sig och går iväg en stund går Azita över till att prata engelska. Sedan kommer han tillbaka. Då går vi ut, allihop, för att ta några bilder.

– Ni skulle ha kommit på sommaren, säger Azita. Då är det grönt och vackert. Och fler fåglar än nu.