Sorl är organiskt och kan därför låta på tusen och en olika sätt. På bio
består det av lättsamma skratt och intensivt prasslande i godispåsar. Lite
lagom respektlöst och uppsluppet.
I tisdags satt jag i Börssalen i Gamla Stan och väntade på att författarna
Salman Rushdie och Roberto Saviano skulle börja tala. Om att ha levt och att
leva under hot. Där, i Svenska Akademiens vackra lokaler, andades sorlet av
högtidlighet. Den klassiska musiken ackompanjerades av kindpussar. Och
samtalen höjdes och sänktes i takt med att betydelsefulla gäster steg in.
Sorlet blev en tydlig mätare på olika personers dignitet.
Så kom huvudpersonerna in. Båda klädda i mörka kavajer. Men den äldre,
Rushdie, hade så här tjugo år efter fatwan släppt den mörka minen och kunde
prata lättsamt om de praktiska problemen när man lever gömd. Den yngre,
Saviano, hade samma allvarliga min som journalisten Anna Politkovskaja när
jag träffade henne för några år sedan: hos honom var skrattet djupt
nerbäddat. En konsekvens av att maffian suktar efter att dränka hans ord i
hans eget blod.
Saviano kommer de närmsta åren att vara uppmärksam på olika slags sorl. Bruset
som sänks när han stiger in i ett rum. Mumlet av röster som talar om honom.
Vissa respektfullt. Andra med anklagelser om att hans bok ”Gomorra” bara är
en jakt på berömmelse. Värst kommer tystnaden vara från dem som inte vågar
försvara honom. Och de höga klagomålen från grannar som inte vill bo bredvid
någon som har ett pris på sitt huvud. Det sista är något som han delar med
holländska Ayaan Hirsi Ali – också en ofrivillig vagabond – som flera gånger
blivit ombedd av sina grannar att byta bostad.
Den unge italienaren förklarade poetiskt varför han valt att skriva om
känsliga ämnen som upprör den kriminella rörelsen: ”För att det finns
skönhet och för att det finns inferno, vill jag vara trogen mot båda”. Han
beskrev frustrationen över att förlora inflytandet över sin berättelse.
”Orden som jag sagt och använt är inte längre mina egna”, sa han.
Horace Engdahl beskrev hoten som en perverterad respekt för det tryckta ordet.
Och där, under en av kvällens få tystnader, hördes ett diskret prassel från
de vita papper som täckte scenlamporna när en svag bris gick genom rummet.
Roberto Saviano och Salman Rushdie har valt bort stillheten. Som Rushdie
klokt beskrev det ska en bra diskussion inte vara en välartad, stillsam
tebjudning utan en passionerad diskussion.
Några som arbetar i den andra ändan av ljudspektrat – som använder
mellanrummen i stället för orden – är det franska kompaniet Institut des
recherches menant a rien som i torsdags uppträdde på den internationella
teaterfestivalen ”MIT DEMO 08” som avslutas i Malmö i morgon. De utgår ifrån
tonsättaren John Cages klassiska föreläsning ”Lecture on nothing”. I sin
föreställning fylldes teaterscenen med återanvänt skräp som de skapade ljud
av. Det som brukar utgöra bakgrundsbrus – som slipmaskiner – upphöjdes till
något som liknade musik.
John Cage har själv sagt att kompositörer som Beethoven nästan alltid låter
likadant. Hans favoritljud var i stället tystnaden. Och över nästan hela
världen, menade han, är tystnad trafik. En ironisk paradox i det moderna
samhället. Liksom maffiabossar som hatar författare men drömmer om att få
evigt liv i litteraturen.
RAKEL CHUKRI
Sydsvenskans kulturchef