Little Feat har allt det där som efterfrågas i jobbannonserna.

När det brister är det för att bandet numera saknar en stark personlighet, det vill säga just de egenskaper som inte går att drilla fram. Det där som faller utanför normen. Det där som var Lowell George, den forne bandledaren vars namn står under titlarna på de allra flesta av bandets bästa låtar – trots att han dog 1979.

Där har vi Little Feats problem. Musikerna har på goda grunder lessnat på sin mest älskade repertoar, vilket man kompenserar med att göra låtarna lite mer porösa. "Dixie Chicken" flyter ut i ett ingenmansland där den eggande, täta funken blir till 30 minuters fluffig fusion. "Willin'" lattjas rätt snart bort, och övergår i ett medley med musikernas favoriter från The Bands debutalbum. Det är en riktigt dålig idé.

Musikerna försöker ha roligt med sin repertoar, men de har inte ha tillräckligt roligt för att det ska smitta.

Men nu slutar vi snacka problem. Nu tänker vi bort den träige sångaren Paul Barrére till förmån för den mustige gitarristen Paul Barrére, i tätt samarbete med den lika distinkte som påhittige Fred Tackett som kryddade låtarna och jammen med små smakfulla inpass på sin gitarr och som dessutom imponerade med racer-mandolin – inte minst i en oförutsägbar tagning av "Sailin' Shoes", full av tempo- och temperaturskiftningar.

Den sista halvtimmen var på alla vis het: uppskruvad rock, obarmhärtigt svängig och med dragning åt funk och New Orleans-boogie. Och hela kvällen – oavsett om låtarna krävde det rakt piskande, det sinnligt böljande eller det snillrikt intrikta – var trummisen Richie Hayward en magnifik rytmdoktor och pulshöjare. Helt fenomenal.