Blicka ut över horisonten, och du kan se ett mystiskt skimmer. Titta noga.
Vad det är? Det är metalmusikens framkant. Den är slipad, den är vass, den är
stört omöjlig för ett otränat öga att se.
Därför har vi skickat en av de mest vältränade framkantsanalytikerna till
Sweden Rock Festival. Han heter Jonn Palmér Jeppsson. Han är på festivalen
med det uttalade uppdraget att enbart skriva om artister med framtiden för
sig.
Vän av ordning invänder att Sydsvenskan därmed missuppfattat både festivalen
och uppdraget? I år är festivalen mer bakåtblickande än på länge. Toppnamn
är sådant som Ozzy, Judas Priest, Whitesnake, Joan Jett och Saxon.
Festivalen är retro, musiken är samhällsbevarande.
Därför har vi även skickat Håkan Engström. Han vänder framtiden ryggen och
finns på festivalen med det självpålagda uppdraget att undvika alla artister
som hade sin storhetstid senare än 1981.
Kliver man upp på den toppen ser man en massa saker andra inte ser. Man ser
Styx (bandet, inte floden), man ser en massa mossa, men man ser kanske också
en och annan bortglömd skatt.
Rapporter kommer i dagarna tre. Engström ritar skattkartor på pergament,
Palmér Jeppsson skickar filer med framtidsscenarier han skådat i sin gps.
Varje dag analyserar och betygsätter vi metall-kolosserna. Och utser dagens
vinnare i Sweden Rock: slaget mellan forntid och framtid.
FORNTID – HÅKAN ENGSTRÖM
En ensam man ropar i öknen. Han heter Eric Andersen och har skrivit en låt han
kallar "You Can't Relive the Past".
I öknen hade vi kunnat höra honom skrika, men Norje är ingen öken. Här
rocka-rollas det på öronbedövande nivå tills korna går ner i spagat och Rob
Halford från Judas Priest stegrar sin motorcykel till låten "Hell
Bent For Leather".
Här går det alldeles utmärkt att återuppleva det förflutna, sitt eget och
andras.
Bäst på just det är Saxon. De sjunger om korsriddare och vikingaräder, och de
drar igenom samtliga låtar från sitt allra bästa album: 1981 års "Denim
And Leather".
En av dem heter "And The Bands Played On". Med en ironi som inte
matchar resten av showen men som annars är klädsam introducerar
vibratosångaren Biff Byford den med att berätta hur bandet "in
the dark ages" spelade på en festival i Donnington tillsammans med
Scorpions, Rainbow och Judas Priest. Året var 1980, låten blev ett stycke
samtidshistoria men förblir 2011 ett av deras starkaste konsertnummer. Detta
är en av de låtar bandet tar tillvara, med en refräng värd att vårda. Andra
blir slarvsylta, mest för att trummisen Nigel Glockler inte har styrsel på
den enkla matematiken. En virvel för mycket, och han är vilse.
Judas Priest är nattens härskare, med en enorm skara framför scenen när en
extravagant Rob Halford — klädbytena är många, de olika nitkreationerna
glänser mer än en hel discokula — tar sitt band genom en dramatisk
hitkavalkad genom 40 års prästdöme. Falsettvrålen i "Painkiller"
kan ha sponsrats av Iprenmannen, men annars är sången mindre gastkramande än
den underhållande showen som rent musikaliskt också är en bergochdalbana.
Richie Faulkner, stand-in för KK Downing, låter gärna sin gitarr dingla mellan
knäna medan han spelar. Det ser onödigt svårt ut, och det är säkert
meningen. Man spelar inte el-yxa i Judas Priest för att visa hur lekande
lätt livet är.
Samtidigt står The Damned, det gamla punkbandet, på en mindre scen. Det är som
det brukade vara: punken existerar parallellt med heavy metal, helt oberörd.
Detta är kvällens överraskning: tajt, snärtig och mångsidig poprock.
Tidlöst.
Då är tidens tandade bandsåg mer obarmhärtig mot Accept och deras
tvåtons-refränger. "I wanna hear you sing!" manar Mark
Tornillo publiken mitt i en låt. Vad svarar man på det? Kanske ett artigt "Nej,
efter dig." Men att anklaga Mark Tornillo för att egentligen inte
sjunga är lite missriktat, han är med i bandet för att ersätta Udo
Dirkschneider. Att sjunga stod aldrig på schemat.
NUTID – JONN PALMÈR JEPPSSON
Färgglada skumgummimonster med gitarrer och stringkalsonger klampar omkring på
scenen tjugo meter bort och slår varandra med gummiyxor. Sångaren, en taggig
orchfigur med halvmeterlång mutantpenis, juckar mot en plastig
vildsvinshund, eftersom vi skandinaver ”gillar sex med djur”. Sedan skämtar
han om att atombomba hemlösa och sliter brösten av en Lady Gaga-figur i
toalettklänning, så att teaterblodet sprutar. Matinén kompas av låtar i
skärningspunkten mellan åttiotalsthrash, Blink-182 och Bloodhound Gang.
Gwar är namnet på dockteatern, skam känslan som sprider sig i kroppen. Judas
Priest och Ozzy må vara mysfarbröder idag, men deras forntida provokationer
hade åtminstone hjärna och hjärta. Gwar har ett skrev att klia sig i. Om det
är möjligt att underskatta ”Jackass”-publikens krav på intelligent
underhållning så tror jag Gwar har lyckats.
Portugisiska Moonspell är nutida med Sweden Rock-mått mätt – de släppte första
ep:n ”Goat On Fire” 1994 – men hittar sitt scenspråk i 1800-talets
gothromantik. Fondväggen är en kyrkogård i månsken, låtarna introduceras med
vargtjut och handlar om vampyrer och opium. Kvintetten blundar för att
senaste albumet ”Night Eternal” har snyggast mörker – het, sömnlös
medelhavsnatt snarare än fördragna persienner i rollspelskällaren – och
nostalgispelar nästan hela debuten ”Wolfheart” från 1995. De väjer inte ens
för ”Trebaruna”, metallifierad folkmusik som den brukade låta innan ESC
tillät andra språk än modersmålet. Den passionerade distanslösheten
övertygar spelningen igenom.
Förra veckan släppte Morbid Angel ett album influerat av gabbertechno och
industribody. Två spår tillhör det mest banbrytande som gjorts i genren på
2000-talet, vilket fansen tagit till sig likt knivhugg i ryggen. Tre av de
mest ortodoxa nya låtarna stökas undan mitt i spelningen, resten ägnas åt
certifierade publikfavoriter. Festivalhållningen är att allt är förlåtet,
men dessa death metal-veteraner tvingas spela som ett band med allt att
bevisa. Under gitarrväxlingarna i Rapture börjar jag nästan gråta av
intensiteten.
De enda som vägrar leva på gamla meriter är trettioårsjubilerande Queensrÿche,
som knappt rör sin konceptklassiker ”Operation: Mindcrime”. Sångaren Geoff
Tate väljer kritstrecksskräddat före nitar och lever ut sina framtidsdrömmar
i ”Around The World” från en kommande skiva. Budskapet? ”All we need is
love” - var jag nu har hört det förut. Så ny blev nutiden på torsdagen.