Den sköna havsbrisen – en befrielse från Kairos inpackade, förorenade luft –
hjälper de egyptiska fanorna att vaja i vinden. Det är söndag i kuststaden
Alexandria och kristna har samlats med kors och plakat i händerna för att
protestera mot lördagskvällens attacker mot Saint Mina- och
al-Azraa-kyrkorna i slumområdet Imbaba, Kairo. Minst tio människor dog och
hundratals skadades.
Demonstranterna samlas framför världens kanske mest kända bibliotek, det i
Alexandria, och vänder sig ut mot den trafikerade gatan och den vackra
Cornichen. Under dagen ansluter sig fler och fler, även muslimer. Slagord om
Gud och Jesus blandas med revolutionära slagord om muslimer och kristna hand
i hand, men också utfall mot den nye premiärministern Essam Sharaf och
överbefälhavaren Tantawi för att de inte skyddar kopterna, den kristna
minoritet som utgör tio procent av Egyptens befolkning.
”Jag är arg, jag är arg, jag är mycket arg. Jag är här för att göra min röst
hörd, och det högt”, skriker den kristna hemmafrun Antoinette.
”Vi är alla egyptier. Jag älskar muslimer och muslimer älskar oss. Jag vet
inte vad som kommer att hända nu efter revolutionen, men jag hoppas på att
vi ska bli fria”, fortsätter hon.
Strax intill står tjugoåriga studenten Mai med rosa sjal på huvudet.
”Jag kan inte förstå det som har hänt, jag är så ledsen. De som gjorde detta
agerade inte i enlighet med islam. Jag hoppas på framtiden, men för att den
ska bli bra måste vi förändra vårt sätt att tänka”, säger hon.
Ingen vet vem det var som attackerade kyrkorna i Imbaba. Det spekuleras i att
det var extremt renläriga, muslimska reaktionärer som här kallas salafiter.
Andra använder det välkända begreppet från revolutionsdagarna baltaghiye,
ungefär ligister eller huliganer, grupper betalade av någon makthavare för
att gå till fysiska angrepp på misshagliga. En populär teori är att kretsar
i resterna av Mubarakregimen betalar salafiter för att så split och kaos.
De sekteristiska motsättningarna i allmänhet och attacker på kopter och kyrkor
i synnerhet under Mubaraks regim må ha varit ett sätt att legitimera
undantagstillstånden och de allt friare händer som säkerhetstjänsterna fick
genom åren. Under arton dagars revolutionseufori på Tahrirtorget var det
inte en enda kyrka eller kopt som utsattes för hatbrott. Efter Mubaraks fall
har dock salafiterna gått på bred offensiv. Och så länge den extrema
fattigdomen – som kan bevittnas just i Imbabas smala gränder – består, medan
saudiska pengar pumpas in i salafitiska projekt, kommer rekryteringen att
vara enkel. Många fruktar nu att om demokratin, med ett säkert skydd för
religionsfriheten, och den sociala rättvisan dröjer kan salafismen bita sig
fast.
En arg kristen man i femtioårsåldern går förbi och skriker att det var bättre
under Mubarak. Några minuter senare ropar demonstranterna att Mubarak är
utbytt mot ÖB Tantawi men att de inte ser någon skillnad. Framtid och dåtid
blandas i ett förvirrande nu, där kopterna tvingas strida för att vara en
självklar del av den egyptiska nationen: något de egentligen alltid varit.
Shora Esmailian
frilansjournalist