I ”Bergets döttrar” syns livet precis så hopplöst och tungrott och
okontrollerbart som det kan vara, och det är så det skär i hjärtat, skriver
Amanda Svensson
Anna Jörgensdotter har en förmåga att få allting att kännas så hopplöst. Jag
säger det som en neutral, icke värdeladdad reflektion. Man kan skriva
rörande och relevant utan att bre på så mycket sorg och svärta som
Jörgensdotter, men man kan också göra det precis som hon. Och hon gör det så
bra, och så ömsint.
”Bergets döttrar” är en mindre släktkrönika, som rör sig över tjugo år i
Sandviken med omnejd. Det börjar 1938, med två bröder och tre systrar som
alla står på gränsen till vuxenlivet. Kriget hotar på avstånd, men främst är
framtiden en möjlighet. Någon ska gifta sig, någon ska rymma med en cirkus,
någon ska snart flytta, så det så! Men så blir det förstås inte riktigt.
Åren går och färgerna bleknar. Inga drömmar går i uppfyllelse, men minnena
av dem finns ändå kvar och sticks, smärtsamma påminnelser om allt som gick
fel.
Jörgensdotters tidigare böcker har utspelat sig i nutid. I ”Bergets döttrar”
är det ny tid, men inte nödvändigtvis ny stil. Kanske är det lite renare,
ljuvare, lite mindre kletigt än debuten ”Pappa Pralin”, men det ogenerat
poetiska i beskrivningarna av varje människas sorger och strapatser är det
samma, det är ett språk som med rätta inte räds att ta på sig finkostymen.
Trots den historiska inramningen är ”Bergets döttrar” inte en historia om
politik, om glesbygd, om krig eller ens riktigt om kvinnorna, trots att
kvinnoödena nog får sägas vara de som står i fokus. Det är rätt och slätt en
historia om Människor: om familj, om identitet, om mänskliga relationer och
mänskliga rädslor och hur man kan vilja något och ändå aldrig få det, aldrig
ta sig ur det och hur man inte är en sämre eller svagare människa för det.
I just detta, att samtliga i det omfångsrika och brokiga persongalleriet
faktiskt misslyckas med sina föresatser, utmärker romanen sig. Det finns
inget dömande, inget moraliserande, bara ett krasst konstaterande av livets
eviga jävligheter, och en kärlek till alla som inte orkar låtsas om att det
skulle vara på något annat sätt. Ingen Mia Törnblom, inget ”Du är vad du
äter”, ingen världsfrånvänd tv-psykolog som säger att man kan bli precis vad
man vill. I ”Bergets döttrar” syns livet precis så hopplöst och tungrott och
okontrollerbart som det kan vara, och det är så det skär i hjärtat.
Amanda Svensson, författare