I en stad utan namn har en djup spricka uppstått mellan medborgarna och det politiska etablissemanget. Vid lokalvalen beslutar sig därför en stor majoritet av dem för att rösta blankt. Vad får detta för konsekvenser för de demokratiska institutionerna? Hur kommer politiken att förändras? Detta fredliga uppror är utgångspunkten i den portugisiske Nobelpristagaren José Saramagos senaste roman "Ensaio sobre a lucidez" (Caminho), som kommit ut samtidigt i rekordstora upplagor i Spanien, Portugal och Brasilien. I samband med lanseringen gav sig Saramago ut på en resa för att träffa läsare även på mindre platser i sitt hemland, och diskutera de frågor som boken väcker.
Hans tes är knappast originell - dagens demokratiska system styrs av den globala ekonomiska maktens intressen snarare än av väljarnas. Hur kommer man till rätta med denna legitimitetskris? Vilka redskap har den enskilde medborgaren kvar för att utöva inflytande?
Om en majoritet av väljarna inte går och röstar är det visserligen ett nederlag för den demokratiska tanken. Men om en majoritet väljer att rösta blankt skulle det innebära ett aktivt underkännande av systemet - och därmed en betydligt mer kritisk situation. En massiv blankröstning skulle enligt Saramago kanske kunna tvinga fram en djupare självrannsakan hos de politiska partierna, och en förnyelse av de demokratiska värdena. Är Saramagos vision demokratisk eller antidemokratisk? Debatten har varit het i Portugal men också i Spanien, där Saramago är bosatt och där hans intellektuella närvaro i det offentliga samtalet är ännu mer påtaglig. Hans utspel har mötts av kritik från de flesta håll - från vänster till höger - inom den politiska sfären.
Visst hade det varit betydligt lättare att allvarligt diskutera idén om den kommit från en fri intellektuell och inte från en mångårig medlem i PCP - det portugisiska kommunistpartiet - som fortfarande har hammaren och skäran som självklart emblem, som om inga övergrepp någonsin ägt rum under denna fana. Detta gör att man ofrånkomligen frågar sig vilket hans alternativ till den representativa demokratin egentligen är. Onekligen tycks det också inkonsekvent att han samtidigt ställer upp som kandidat till Europaparlamentet för sitt parti, om än inte på valbar plats.
Ändå kan kanske Saramagos utspel, mer som inspirerande provokation än som konkret förslag, bidra till att väcka en kritisk debatt om förhållandet mellan medborgarna och den politiska makten - och om avståndet mellan dessa. I valet till Europaparlamentet beräknas runt hälften av väljarna i unionen rösta, i Sverige är siffran ännu lägre. Enligt den senaste Gallupmätningen som genomfördes i samtliga medlemsländer uppger en majoritet av dem som inte tänker gå till valurnorna att deras röst saknar betydelse. Med tanke på det klimat av politisk och ekonomisk determinism som rått på såväl nationell som europeisk nivå de senaste åren, är det kanske heller inte konstigt att många väljare upplever att valen redan träffats - men någon annanstans. Det behövs en djup uppgörelse med denna känsla av att framtiden redan är bestämd: en revolt mot oundvikligheten.
HENRIK NILSSON
frilansskribent