Idag fyller Charles Dickens (bilden) 200 år och i Storbritannien har man redan
på lämpligt och förutsägbart sätt firat med politisk pajkastning.
Det började med att den brittiska skolministern Nick Gibb lanserade en
läskampanj för unga och slog fast att alla barn bör ha läst minst en
Dickens-bok innan de fyller elva.
Ja visst, kontrade Dickens-biografen Claire Tomalin, fast de kan ju inte, så
själsligt urblåsta som de är av allt tv-tittande.
Själv kom jag lämpligt nog att tänka på ett avsnitt av The Simpsons. I Mr
Burns källare sitter tusen apor fastkedjade vid skrivmaskiner. De är på väg
att skriva ett mästerverk, förklarar Mr Burns och drar pappersarket från en
av skrivmaskinerna.
Han läser högt: ”It was the best of times, it was the blurst
of times”.
Han svär och river sidan i bitar.
Charles Dickens är ännu relevant, är min slutsats, eftersom det mesta
fortfarande, liksom i den där inledningsmeningen från ”En berättelse om två
städer”, är himmel och helvete på en och samma gång.
Bäst därför att undvika generaliseringar. Både gällande vad elvaåringar ska
läsa, och vad de kan.