Det finns en ganska rolig scen i filmen ”Järnladyn”. Margaret Thatcher, i Meryl Streeps imponerande gestalt, har bestämt sig för att kandidera som partiledare för de konservativa. Vid ett möte med två drivna spinndoktorer får hon veta vad hon måste göra för att tilltala också ”vanligt” folk.
”Pärlorna”, säger de och tittar menande på hennes pärlhalsband. ”Pärlorna måste bort. Du ser ut som en privilegierad konservativ fru.”
Repliken ekar.
Häromåret spreds ett dokument med de nya moderaternas föreskrifter till sina valarbetare. ”Lämna slips och pärlhalsband hemma”, löd ett råd. ”Dräkt och kostym skapar distans”. Säg inte ”förändra” utan ”förbättra”, säg inte ”privatisering” utan ”mångfald”.
Att politiska p
artier månar om hur saker och ting framställs är naturligtvis inget nytt, och inget specifikt för högern. Men det är svårt att se filmen om hur Thatcher på åttiotalet transformerade Storbritannien utan att tänka på vad som händer i Sverige just nu. Plötsligt framstår Thatchers arv som så självklart tydligt. En politisk kultur som inte längre pratar klass, en aristokrati som klär sig i meritokratisk maskeraddräkt, som sminkar över klasskillnaderna och gömmer pärlorna i bankvalvet.
Storbritannien har alltid varit upptaget av klass. ”Det mest klasstyrda landet under solen”, skrev George Orwell. Ett land av människor som är ”besatta av klass på samma sätt som andra länder är besatta av mat eller ras eller sex eller droger eller alkohol”, skrev David Cannadine i sin bok ”The Rise and Fall of Class in Britain”.
Oavsett om man talar i marxistiska termer om hur varje samhällsklass definieras i sin relation till produktionen, eller med Bourdieus om hur klasserna befästs också av kulturellt och symboliskt kapital, så har britter generellt varit ovanligt medvetna om hur klass bestämmer och definierar ett samhälle.
Enligt en undersök
ning initierad av The Economist 2006 anser 64 procent av britterna att det är lätt att se vilken klass en person tillhör bara utifrån dennes kläder och tal. Samma undersökning visade att två av tre britter tror att de kommer att dö tillhörande samma samhällsklass som de föddes i.
Så inte Margaret Thatcher. Hon avfärdade helt enkelt hela klassbegreppet. ”Klass är ett kommunistiskt koncept”, sa hon.
Och klassamhället då?
”There is no such thing as society”, sa Thatcher.
Om man ska prata om ett arv efter Thatcher handlar det inte bara om ekonomiska nedskärningar och nedlagda gruvor. Det handlar också om en politisk kultur där klass har fått en helt annan innebörd. Eller ingen innebörd alls.
Till och med Tony Blair tog intryck. I januari 1999 höll han ett linjetal där han målade upp ett Storbritannien av mer meritokratisk modell. Ett samhälle som domineras av en ny, större och mer ambitiös medelklass, inkluderande miljontals människor som ”traditionellt har sett sig som arbetarklass”.
Alla lika, alla med samma förutsättningar.
En klass = ingen klass.
Allt dett
a vore oförargligt om det inte vore för den bistra dokumentation som visar hur Storbritannien under Margaret Thatcher blev ett långt mer skiktat, uppdelat och ojämlikt samhälle.
Sett till inkomstskillnader mellan de rikaste och de fattigaste är Storbritannien idag ett av de allra mest ojämlika västländerna, med nästan dubbelt så stora klyftor som i Sverige. Det är en ojämlikhet som inte skapades men väl befästes och förvärrades under Thatchers tid. Fram till 1980 minskade skillnaderna i Storbritannien och den sociala rörligheten ökade. Med Thatcher vändes utvecklingen åt motsatt håll. Resultatet syns inte bara i inkomstskillnader och i minskad social rörlighet, utan också – som Richard Wilkinson och Kate Pickett visade i ”Jämlikhetsanden” – i hälsostatistik, kriminalitet, narkotikaproblem, tonårsgraviditeter och skolresultat. Det är det hårdnande klassamhällets konsekvenser i svart på vitt. Det är thatcherismens ofrånkomliga facit.
Men av detta syns ingenting i filmen ”Järnladyn”. Det är en skildring av Storbritannien helt och hållet genom Thatchers egna ögon, vilket är ett ganska intressant perspektiv. Motståndarna skymtar förbi med gatstenar i händerna när hon sitter i en bil. Terrorister, ligister, maffialiknande fackföreningar, galna demonstranter som skriker ”du är ett monster” efter henne. Eller bara bakåtsträvande fegisar, som de sliriga labourmännen i parlamentet.
Allt är på något sätt väldigt enkelt. Alla problems lösningar ligger i det sunda förnuftet och det hårda jobbet. ”Vad jag tror på är att en människa ska uppmuntras att stå på sina egna ben”, säger en förnumstig Thatcher i filmen. Individen själv är ansvarig för såväl framgång som motgång. Alla har samma förutsättningar. Klass? Ordet existerar inte i hennes föreställningsvärld. Följdaktligen inte heller i filmen.
Och vad be
tyder egentligen klass i Sverige idag? Frågar man folkpartisten Martin Lundqvist är samhällsklasser att betrakta ungefär som olika subkulturer: ”Jag ser det som ett medvetet och individuellt val vilken klass man vill leva inom.”
Kristdemokraten Aron Modig talar inte om klasskillnader utan om ”inkomstspridning”, och menar att detta ämne överhuvudtaget inte är centralt för hans parti.
Enligt den moderata riksdagsledamoten Isabella Jernbeck är klassdistinktioner i grunden obsoleta: ”Det finns inga fattiga människor i Sverige tycker jag. Fattigdom är något jag förknippar med Afrika”.
För moderaten Anders Jämthagen är det ännu enklare: ”Alla föds med exakt samma förutsättningar”.
Det är med sådana uttalanden ekande i bakhuvudet som ”Järnladyn” med viss precision illustrerar det som var Margaret Thatchers stora och omvälvande trolleritrick: Att avskaffa begreppet klass i ett samhälle där klasskillnaderna samtidigt växer.
En imponerande bedrift. Som alla framgångsrika innovationer nu också på export.
Patrik Svensson
medarbetare på kulturredaktionen