Homohatet i Malmö

Kultur & Nöjen.

Staffan Lindberg hade svårt för gayklubbar. Men efter att ha fått uppleva homohatet i sin omgivning förstår han varför klubbarna finns.

Fram tills för några år sedan hade jag ingen som helst förståelse för folk som går på gayklubb. Gayklubb innebär för det mesta sämre musik, högre inträde och sunkigare stämning än på andra ställen. Eftersom jag trott att vi gays inte längre behöver isolera oss för att undgå problem, så har jag inte sett någon vits med att utsätta mig för Shirley Clamp, gula linnen och gelfrisyrer i onödan – förrän nu.

På sista tiden har en mängd incidenter gjort det uppenbart att det ligger en homohatande stämning och pyr i Malmö; även i sammanhang där man tidigare kunnat ta toleransen för given.

Att jag märker problemet i min närmsta umgängeskrets antyder bara att det jag själv har märkt är toppen av ett isberg. En nära vän golvades när hon kysste sin flickvän på en av sina favoritklubbar för en tid sedan. Min pojkvän blev nyligen hotad av tre män inne på en klubbtoalett. Och när två homofobiska dancehallartister – Beenie Man och Buju Banton – inom loppet av en månad spelade i Malmö uteblev reaktionerna helt.

Artisterna skrev 2007 på ett kontrakt där de lovar att inte spela gayfientlig musik under sina konserter, något som bara kan ses som ett PR-trick för att inte förlora spelningar i delar av världen där låttexterna väckt uppståndelse. Beenie Man nekar dessutom att ett sådant kontrakt någonsin skrivits på med förklaringen att han inte stödjer ”den homosexuella livsstilen”.

I andra städer har konserterna ställts in på grund av demonstrationer som lett till att arrangörer dragit sig ur, men i Malmö säger tystnaden allt om det klimat som råder. Ett nazipunkband hade aldrig kommit undan utan debattartiklar och demonstrationer, och framförallt hade de från första början inte fått spela i de lokaler som Banton och Beenie Man uppträtt på i Malmö – våld är hemskt, men man verkar kunna se mellan fingrarna om det är mot bögar.

Reaktioner (och uteblivna reaktioner) på populärkultur ger en tydlig indikation på vad folk har för värderingar och hur rådande normer ser ut. Just nu är normerna och värderingarna allt annat än öppna i Malmös uteliv.

Att välja mellan att festa till Shirley Clamp och att bli misshandlad är inte ett val någon ska behöva göra. Det är dags att Malmö tar ställning och inte bara tyst tittar på.

Staffan Lindberg, Dj och projektledare

Staffan lindberg väljer 3 sommarlåtar

Tony Lionni – Found A Place. Vårens, sommarens och kanske årets bästa låt kom från ingenstans i Len Fakis senaste Berghain-mix. Tänk att ett piano, en trummaskin och en klassisk housevokal är det enda som behövs för att åstakomma extas.

D.E.R – Little World. Det gamla ordspråket ”when it’s trance you can’t dance” gäller absolut inte den här melodiska trancestänkaren. Symfonisk, episk, atmosfärisk – allt som behövs när solen börjar gå upp på efterfesten.

Peace Division – Eh Oh Um. Eh Oh Um kan närmast beskrivas som Socialdemokraterna i dansmusikform. Alla ska med vare sig du gillar disco, techno eller musik med ”riktiga instrument”.