Hon gillar att peta i såren

STOCKHOLM. En liten flicka på sex och ett halvt, hur mycket ansvar kan hon ta?

Mycket. För mycket, kanske. När Dilsa Demirbag-Sten lämnade Kurdistan tillsammans med sin mamma och sina tre småsyskon var det Dilsa som skulle vara den starka. Det var Dilsa som skulle trösta de små under den evighetslånga resan. Eller hota dem: om ni gråter mer blir mamma ännu argare.

Den som nu tror att ”Fosterland” är en skildring av nöd och misär har alldeles fel. I stället kan den läsas som berättelsen om en människas ständiga resa mellan två kulturer – i jakt på något alldeles eget.

Och så är den förstås en berättelse om Dilsa Demirbag-Sten, en debattör som söker sig till de platser där diskussionen gör som ondast: hederskultur, integration, dagspolitik. Hederskulturen har hon egna och smärtsamma erfarenheter av, och hon skildrar dem i ”Fosterland”.

Min kollega Per Svensson har jobbat med dig. Han säger ”om Dilsa ber dig göra något är sannolikheten för att du tillmötesgår hennes önskemål 99 procent”. Är du så påstridig?
– Haha, jag vet faktiskt inte. Per vet väl att jag inte är en sån skribent som skickar en artikel och frågar ”kan ni publicera det här?”. Jag säger ”jag behöver ett uppslag i morgon”. Jagh ar märkt att det funkar.

I ”Fosterland” skildras hur Dilsa Demirbag-Stens pappa tar emot sin fru och de fyra barnen i Sverige och visar dem runt i den blandning av helvete och paradis som Sverige kanske kan vara för den som snabbt förväntas anpassa sig. Året var 1975.

”Vitvaror” var Dilsas första svenska ord. Kylen. Frysen. Spisen.
– Jag kommer ihåg första dagen ganska tydligt. Mina föräldrar har bråkat om vissa detaljer, kom vi med bil eller buss från flygplatsen och sådär ... De kom fram till att jag hade rätt. Det är kring de minnena som jag bygger upp boken. Och så gjorde jag min research. Jag har varit ute i Flogsta och inne i den lägenhet där jag bodde som liten.

Hur var det?
– Konstigt. Jättekonstigt. Som ett inre samtal med Dilsa, sex och ett halvt. Lägenheten är så jävla liten. 57 kvadratmeter, tre rum, vi var sex personer i det som i dag känns som en studentlägenhet ... Jag minns den som mycket rymligare. Någon form av magi känner man ju alltid för sin uppväxtplats, även om den bara består av några tegelhus.

Vad säger mamma och pappa om din berättelse? De blir naket skildrade.
– Vet du, jag tror att de känner att de betalar tillbaka en skuld. Särskilt pappa har bett om ursäkt.

För vad?
– Att han var våldsam mot oss barn. Kontrollerande. Men nu använder han familjen som ett politiskt projekt: ”du måste få skriva vad du vill”, säger han, ”det är viktigt att svenskarna fattar att det finns sånt här”.

Hur gammal är han nu?
– 61. Så han var ju nästan ett barn som fick barn. Jag är 41 i oktober.

Och vad säger mamma?
– För henne är det inte så mycket nytt. Min förra bok ”Stamtavlor” handlar ju till viss del om hur det var när jag nästan blev bortgift som fjortonåring. ”Det är kul för dig att du får lite terapi, Dilsa”, så säger mamma och mina syskon. Eller ... de säger inte det rakt ut, de lindar in det i konstnärliga ord. ”Jag känner mig nära det här”, säger min syster Dilbahar.

Så de misstycker inte?
– Mest är de glada för min skull. Mina minnen är starka. Jag tycker om att peta på såret. Linda upp bandaget och peta igen. De har inte samma behov av det.

Men de var kanske inte lika nära att hamna i ett helt annat liv?
– Det kan stämma. Mamma blev mer och mer konservativ i takt med att hon förlorade kontrollen över sitt eget liv. Hon insåg väl att den här tjejen kan komma att hångla med killar när som helst. Oskulder spräcker man bara en gång i deras värld, det är fortfarande så bisarrt viktigt. På sätt och vis är jag ganska glad att det blev som det blev. Det tvingade fram en vana hos mig att göra egna fria val.

Språket är nyckeln till allt i din bok. Varför?
– Jag kommer från en berättartradition. Varje land har sin berättelse, varje gemenskap har sin berättelse, varje människa har sin berättelse. Inte det skrivna ordet, men ordet. Det tvingar in livet i en ordning och i en form som gör livet begripligt. Ger det kanske till och med en mening.

”Orden är de levandes möjlighet att hävda sin rätt och trotsa”, skriver du.
– Yttrandefrihet är rätten att arbeta fritt, formulera sig fritt, i konst, i böcker, i teckningar. Att du får uttrycka det du vill är ryggraden i alla friheter.

Vilket ansvar följer med den friheten?
– Den är angiven i svensk lagstiftning. Hets och förtal.

Och det som inte regleras av lagen? Ska vi hålla oss med något slags ”samtalsmoral”?
– Inte för att avgöra om man FÅR säga något eller inte. Men bara för att du FÅR svära någon i ansiktet betyder ju inte det att du BÖR. Det här, som med Lars Vilks rondellhund, blir lätt en tävling i kränkthet. Om någon säger att du är dum i huvudet, så har du valet att säga ”intressant, tycker du det” och gå därifrån. Det är den som utfärdar dödshotet som definierar gränsen, inte den som uttrycker sig.

Bra. Jag ville bara ge dig en chans att reda ut det, nu när vi människor tydligen inte kan enas om hur grundläggande yttrandefrihet ser ut.
– Hahaha. Tack. Det är svårt att prata om det eftersom alla positioner är så låsta just nu.

Du kopplas ofta samman med din etnicitet. Hur känner du inför det?
– Det är många som vill att jag ska svara på frågor om liberalism och islam. Det är väl okej. Min bok är en projektionsyta, folk får läsa den hur de vill. Min uppväxt är en av ramarna i mitt liv. Men jag tror att begrepp som etnicitet är flytande. Som liberal känns det självklart att jag har en intonation framåt, men också bakåt. Vi har väl alla våra fack som vi stoppas in i. Och det är i mitt fall ett lyxproblem. Jag är inte benägen att gnälla. Så är det i min familj. Man arbetar hårt och man gnäller inte.

Och nu bor du på Östermalm och umgås med en massa makthavare. Hur hanterar du din egen resa?
– Jag har inte landat i det där. Jag sitter inte hemma och konstaterar att jag bor i en stor lägenhet eller så. Tingen bryr jag mig inte så mycket om, rekvisitan. Jag tycker inte om att mingla, jag undviker sådana situationer. Jag blir osäker. Jag gömmer mig gärna och alldeles för lätt bakom arbete. Jag söker tröst i böcker och skivor. Mina barn vet hur det är: mamma jobbar jämt.

En person med din debattvilja som gömmer sig i ett bibliotek... Det är en motsägelsefull bild.
– Ja, men sann. Jag hittar mycket tröst och lugn och ordning i litteratur. Det är väl lite förrädiskt, kanske, att tro att man kan läsa bort känslor. Men det är mitt sätt bara.

Är du en ensam person?
– Vi känner oss ensamma var vi än kommer ifrån. Man kan fylla ensamheten med olika saker. Vissa gillar att ta sin etnicitet och stoppa in där. Andra tar en religion.

När du var liten fick du en chans att fylla ensamheten med lite kommunism, har jag hört.
– Jorå. Jag blev skickad till ett sovjetiskt pionjärläger när jag var tolv. I Tallinn. Det var fantastiskt roligt och välorganiserat. Jag kunde ju mitt kommunistiska manifest utantill, och eftersom jag var en så väldigt duktig liten kommunist bjöd partiet på resan.

Minns du vad du tyckte?
– Jag tycker om musik. Jag gillade marscherna. Vi skulle upp och stå och göra honnör vid den röda flaggan. Jag var upptagen av de små tingen, i stället för att se det som den stora konspiration det var. De skolade in en massa småbarn och indoktrinerade dem i kommunismen, men jag var mest bekymrad för att trumpetaren spelade så förskräckligt. Det var disco, det var bad, det var plocka blåbär ... Det var ett läger. Det var roligt.

Och du valde den politiska motsatsen. Trots återkommer i din bok. Är du trotsig?
– Ja, det tror jag nog. Nästan tvångsmässigt. Jag har ett ganska barnsligt drag där. Jag satt bredvid författaren och läkaren Georg Klein på en middag. Han berättade om forskare som har visat att människor som har sett sina föräldrar trotsa en överhet är mer benägna att göra det själva också. Så har jag ju haft det. Min pappa är trots allt politisk flykting.

Så fick han också en dotter som trotsade honom.
– Ja! Och det tycker han är bra! Han är lite speciell, min pappa. Jag beklagade mig när jag tyckte jag var missförstådd i debatten om hederskultur, då sa han ”du är varken fotomodell eller filmstjärna”, det är inte ditt jobb att vara omtyckt. Med andra ord: Gnäll inte. Jobba på.