I begynnelsen fanns rösten, rytmen och pulsen. Och när man sjunger tillsammans skapas en mycket speciell samhörighet, betonar Sofia Söderberg Eberhard.
– Rösten är ju så känslig, det mest personliga instrumentet av alla. Med talrösten kommer också dialekter, ordval och tonfall.
– Det finns något väldigt berörande med sång och röst. Och det är ingen tillfällighet att just klangen från cellon, som har samma tonomfång som den mänskliga rösten, tar tag i människor så starkt.
Själv växte Sofia Söderberg Eberhard upp i Lund med körsång i Eva Bohlins regi. Körsången blev något alldeles självklart, som liksom bara fanns där. Att börja dirigera körer kom lika naturligt och i dag arbetar Sofia Söderberg Eberhard på alla nivåer, från operakörsproffs till gymnasieungdomar.
– I en kör har alla lika värde; män, kvinnor, barn, äldre, understryker hon. Det man ställer upp med är det som man föddes med.
– I dag har vi sådant behov av att allt ska vara nytt och flashigt. Men det som blir kvar, om man skulle ta bort alla attribut och effekter, är människan och rösten.
Sofia Söderberg Eberhard har tagit djupt intryck av Lasse Bergs bok ”Gryning över Kalahari”. Där beskriver han de första hällristningarna i Drakensberg i Sydafrika och hur man i bilderna kan se ritualer med anknytning till dans.
– Lasse Bergs tanke är att det som gjort människan till människa är vår förmåga att höra en puls och rätta sig efter den. Att röra sig i takt skapar samhörighet och bygger samhällen. Krig hade inte varit möjliga om människor inte kunnat marschera i takt. Inga kulturer har skapats utan sång. Känslan för puls, rytm och toner kanske kom före ordet till människan.
Nu förändras det Körsverige som byggdes upp parallellt med folkrörelserna, påpekar Sofia Söderberg Eberhard. Individen blir allt viktigare. Men den ursprungliga kraften i körsången finns kvar, säger hon, och lyckan i att stå där och höra till något större, gemenskapen.
Som Årets körfestivalartist har Sofia Söderberg Eberhard själv fått lägga upp söndagens finalkonsert. Och även där vill hon fånga upp de stora frågorna och de starkaste känslorna, de inför livet och döden. Till Ensemble Syd och stråkorkestern Camerata Nordica har kördirigenten satt ihop ett program där stora körsatser ur J S Bachs juloratorium och ”Johannespassionen” möter stycken av de nutida kompositörerna Tavener, Whitacre, Macmillan och Staffan Storm.
– I del ett av konserten finns sorgen och smärtan som symboliserar döden. I andra avdelningen kommer glädjen över livet och kärleken. Oavsett vad var och en själv tror på ställer vi ju samma frågor. Och jag tror att vi alla behöver fundera på och jobba med dem.