Demokrati, förklarade Hosni Mubarak för en amerikansk journalist några år
efter han hade tagit över efter mordet på Sadat, det är precis som i det
militära: först diskuterar officerarna öppet och länge, sedan bestämmer
befälhavaren!
Anekdoten är typisk för hur den amerikanska och brittiska vänsterpressen
skriver om utvecklingen i Nordafrika (jag har tittat på New York respektive
London Review of Books): ganska ytliga redogörelser för vad som skett,
vilket vi alla kunnat följa i dagsmedia, kryddade med en eller annan
iakttagelse i stället för analys eller djupare reflektion. Inte så i de
franska och tyska motsvarigheterna jag läst (Le Monde Diplomatique, Le
Nouvel Observateur och Die Zeit) där omfattande genomgångar fyller sida
efter sida.
Intresse och prioriteringar verkar alltså följa geopolitik och gamla koloniala
band, och om man inte har någon sådan historia att falla tillbaka på så
uttrycks närhet i kilometer, Frankrike och Tyskland ligger närmare
Nordafrika än USA och Storbritannien, för att inte tala om Sverige.
Här får vi leva med skammen av att ha en utrikesminister som till och med
efter omvälvningarna i Tunisien och Egypten föredrog "stabilitet" framför
demokrati, till Dagens eko sade han: "Det handlar inte om att stödja den ena
eller andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling".
Carl Bildt ville alltså se oljan flöda och Kadaffi härska, inte ens en
harkling om mänskliga rättigheter. Jag kommer inte på någon annan lika
föraktlig hållning inför ett folkligt uppror än den som Röda armén intog när
man lät det polska upproret i Warszawa slås ner av nazisterna i krigets
slutskede.
Bilden av Kadaffi har trots Bildt vänts upp och ner, nyss en stabilitetens
upprätthållare, nu en pajas med storhetsvansinne. Nyss var "anständiga"
politiker beredda att trycka "den blodige clownens" hand, från George Bush
till Nicholas Sarkozy, till och med Spaniens kung besökte Tripoli. Dock är
det skillnad på att möta Kadaffi i FN:s generalförsamling, som en bland
många statschefer, och på att besöka honom enskilt, ofta i samband med
undertecknandet av feta kontrakt. Än värre förstås att låta sig bjudas på
solresor, Marocko lockade till sig så mycket som 400 franska politiker
1995-2001 på privata besök, förmodligen toppen av ett isberg. Frankrikes
utrikesminister tvingades avgå sedan det visat sig att hon bjudits på
semester i Tunisien av den nu störtade Ben Ali.
Nyss var också lysande intellektuella, som det brukar heta, beredda att för en
grynvälling ge förtryckarna legitimitet, en illuster skara drog genom
Tripoli: Anthony Giddens (som blev berömd för sina skriverier om
globalisering) , Robert Putnam (det sociala kapitalet), Francis Fukuyama
(historiens slut), Joseph Nye (internationell politisk ekonomi) och Michael
Porter (kluster som utvecklingens drivkraft). Lägg till detta de pengar som
Libyen gav till London School of Economics som tack för att Kadaffis son
fått en doktorstitel, vilket nu lett till att rektorn avgått.
Hade jag före upproren försökt spå framtiden i Nordafrika skulle jag sagt att
blandningen av fattigdom, klassklyftor och religiös fundamentalism
tillsammans kunnat fälla regimerna. Så blev inte förloppet, varken
traditionella sociala, fackliga eller religiösa krafter utlöste
frihetsvågen. Kanske är det så enkelt – och oförutsebart – som Jean Daniel,
chefredaktör för Le Nouvel Observateur, menar när han frågar vad som hade
hänt om frukthandlaren i Tunisien, Mohamed Bouazizi, i stället för att döda
sig själv valt att dra med sig andra i döden. Hade han varit
självmordsbombare skulle hans desperata handling aldrig satt igång upproret
i Tunisien, det var hans "martyrskap utan fanatism", för att tala med
Daniel, som fick ut kvinnor och unga på gator och torg. En tankeväckande
lärdom.
När stridsdammet lagt sig kommer det kanske visa sig att Egyptens muslimska
brödraskap varit klokast av alla: man väntade i vassen när upproret
startade, och välkomnade sedan militären i hopp om att den skulle gå med på
en starkare roll för islam i syfte att garantera stabilitet. Men
islamistiska fundamentalister är farliga allierade och kan lätt förvandla
socialt goodwill till politisk makt, det har vi sett i de ockuperade
områdena i Palestina där Hamas stod för de skolor och den hälsovård som den
israeliska ockupationsmakten inte ville leverera.
Efter de folkliga upproren hotar alltså fundamentalism. Att Mubarak tvingades
bort berodde på att han saknade religiös trovärdighet, säger den iranska
fredspristagaren Shirin Ebadi. Mubarak hade ju bekämpat det muslimska
brödraskapet, medan regimen i Iran respekteras som Guds vilja hos en stor
del av befolkningen. Att bygga sin makt på militärens bajonetter är ett
svagare skydd mot folkligt missnöje än att regera på direkt uppdrag av den
allra högste befälhavaren, Gud. Risken, säger Ebadi, är att Egypten och
Tunisien upprepar Irans historia och byter ut en sekulär diktatur mot en
religiös.
Kenneth Hermele
ekonom och doktorand i humanekologi