STOCKHOLM. – Det här är ett mindre kontroversiellt val, bland annat för att
Pinter är mera läst, säger han. Ur litterär synpunkt tror jag att det är
oantastligt. Däremot kommer kanske några att säga att han är alltför
etablerad, att han redan är inskriven i den engelska litteraturhistorien och
att det på det sättet är ett för enkelt val.
Pinter var otippad. Det gör Horace Engdahl uppenbart förtjust.
– Vi kollade ju Ladbroke's och liknande listor, och han fanns praktiskt
taget ingenstans, inte heller i den svenska pressen. Men han har funnits med
i Svenska Akademiens diskussioner i flera år, säger han.
En av Horace Engdahls favoritpjäser av Pinter är "Födelsedagsfesten", som
han kallar "rasande vacker".
Pinter, säger han, kan verkligen hålla en teaterpublik fängslad. Han är
spelbar. Han är trovärdig. Han har återupprättat det teatraliska rummet och
den vardagliga dialogen, det vänskapliga kallpratet.
– Men ur denna vardaglighet skjuter det plötsligt upp dramatiska motiv,
spänningar, motsättningar, underströmmar från det förflutna. Och så
utvecklas dramat. Hans repliker öppnar de gestalter som uttalar dem,
karaktäriserar dem med nålfin skärpa. Den tekniken gör alla dramatiker klokt
i att studera, säger Engdahl som inte håller för otroligt att Lars Norén har
lärt sig ett och annat av Harold Pinter.