Efter femton år lägger Humanistiska Föreningens tidskrift Känguru ner
verksamheten och sista numret (nr 56) blir ett vemodigt farväl till såväl en
tidning som till en tid då humaniora ännu var ett uppskattat och respekterat
akademiskt fält.
Det är, förstår man, slut på gamla tider nu.
"Vi har alla känt av de kyliga vindarna", skriver Petter Lindblad Ehnborg i
ledaren och låter sedan dystopierna avlösa varandra. Det känns som en kall
dödsflämtning i nacken. Mörkret är allenarådande: "Utan humaniora ginge
människan snart vilse i sin tillvaro".
Effekten blir en smula paradoxal. Aldrig har jag känt humanioras kris så
starkt som efter att ha läst Kängurus försök till återupprättelse.
Så krävs det till slut en naturvetare för att tända hoppet. Intervjun med
stjärnforskaren Ulf Danielsson visar på det enda förståndiga
förhållningssättet. Naturvetenskap och humaniora är beroende av varandra.
Fysiken behöver ett språk, språket behöver en metafysik. Humaniora behövs,
inte för sin särart utan som del i ett mycket större vetenskapligt
symbiosförhållande.
Ibland behövs det bara en stjärnkikare för att se ljuset.