Humorn jobbas fram i klunga

– Det är lika viktigt att folk lyssnar som att de skrattar, säger Klungans Olof Wretling.

2003 bildades Klungan: en västerbottnisk humorgrupp där medlemmarna skulle få experimentera och satsa på precis det de själva tyckte var roligt. Den som lärt känna karaktärer som nycirkusartisten Katla och folklivsfanatikern Job i radioprogrammet ”Mammas nya kille”, som görs av Olof Wretling och Sven Björklund i Klungan – och som i veckan valdes till Sveriges Radios roligaste humorprogram genom tiderna – känner igen sig i kvartettens tonträff.
– Vi har en vansinnigt bred radiopublik, precis som vi har en bred pub­lik när Klungan spelar, säger Olof Wretling.

Den Skåneaktuella, kritikerhyllade föreställningen ”Det är vi som är hemgiften” är avskalad, fysisk teater om Sverige, män och vår fåfänga strävan efter mål. Befolkad av en rad personer som alla har problem: en med att hålla isär mat och annat. Två med att skilja på mitt och ditt. En annan med att förlika sig med sina framtidsdrömmar. Ett kollektivt arbete har lett fram till föreställningen.
– Vi jobbar med konsensus, alla ska vara överens och se potentialen i det man tycker är roligt. Upprinnelsen till en scen kan vara ett ord som är roligt att säga, eller att det är kul att göra så här med rösten, eller något man har sett och snappat upp. Helt enkelt saker vi tycker är roligt. Vi är väldigt lustdrivna, säger Olof Wretling.

Klungan, som tidigare varit en text- och röstbaserad grupp, samarbetar den här gången med koreografen Birgitta Egerbladh. Olof Wretling säger att Klungan känner ett släktskap med henne, att de vill dra åt samma håll.
– Det här är en väldigt svår föreställning att beskriva, men det handlar om det mänskliga i det. Mänskligt, varmt, absurt och komiskt. Och att det finns en uppriktighet.
– Vi pratar aldrig om att vi ska ha någon särskild tematik eller riktning. Vi utgår ifrån var vi befinner oss nu och vad vi har reflekterat över. Vi är lite rädda för att sätta ord på det.

Är det viktigt att folk skrattar?
– Vi är ju en humorgrupp och det vore jättetråkigt om ingen skrattade. Det är absolut en viktig bekräftelse. Men lyssningen är lika viktig. Vi har ju gjort krogshower tidigare och ett berusat rum kanske inte är lika häftigt som ett rum med en väldigt stark närvaro och lyssning hos publiken. Men så är man ju olika också. När jag har fruktansvärt roligt är jag ofta knäpptyst och stum.

Skäggen, blir de längre och längre när turnén fortskrider?
– Ja, de växer och växer. De är ett slags mask och en del av föreställningen. I januari när vi hade spelat färdigt på Södra teatern var de fruktansvärt långa, så vi kom överens om att vi fick raka av dem. Fast man fick bara den enda pausen, sen var man tvungen att låta dem växa igen.