I fjol gav Bernard-Henry Lévy ut en bok i USA, ”Left
in dark times”, som när jag nu läst den också följt mig in i drömmen.
Lévy, en av Paris 68:or och Nya filosofer, fortsätter här att brottas med
frågor som vänsterns vingliga färd ut i periferin har väckt. Naturligtvis
har han skyllts för allt möjligt, det är tvivlets och eftertankens pris. Men
Lévy ser sig fortfarande som vänster; i boken beskriver han hur händelser
och reflexer skapar ett politiskt perspektiv, i hans fall sådant som
Dreyfusaffären, den spanska antifascismen, den antikoloniala kampen och
68-rörelsens antitotalitarism.
Är man vänster i dag måste man därför identifiera islamismen som ett växande
hot mot demokrati och mänsklig värdighet.
Jag tänkte på Lévy medan jag på Hipp i Malmö i tisdags lyssnade på en hearing
om tilltagande antisemitism, där ingen från stans styrande vänsterallians
kunde förklara sin tystnad inför den senaste tidens antijudiska yttringar,
bland annat i samband med Davis Cup och ett par proisraeliska
manifestationer på Stortorget.
Morgan Svensson (V) betonade att Afa inte var med och planerade
tennisprotesten, men fick inga frågor om varför högerextrema Islamiska
kulturföreningen deltog med en av huvudtalarna.
Hearingen bekräftade hur svårt, men nödvändigt, det är att prata om det
förändrade Malmös nya strukturer och konflikter. Vem hindrar vem att
utvecklas? Vem hotar andras rättigheter? Det har blivit dags för vänstern
att diskutera vad som är en vänsterhållning till klyftorna i stan.
Men det oroar att alla de möten om yttrandefrihet jag varit på de senaste åren
- från London till Köpenhamn till Malmö i tisdags - har omgärdats av
säkerhetskontroller. Hur fritt kan vi tala?
Lars Åberg, journalist