Strindberg avskydde Sverige, detta ”jävla näste”. Det hindrade inte att han
blev nationalhelgon.
Utomlands förstår man inte vår besatthet, även om man klappar honom på huvudet
som dramatiker. Varje kväll spelas någonstans i världen hans Fröken Julie.
En grevedotter och en betjänt super sig fulla i köket en midsommarafton, går
ut i kulissen och syndar, medan folket dansar till fiol och dragspel, göken
gal och pigan kokar abortgröt åt frökens hund.
Också en Sverigebild.
Det är svårt att tänka sig Sverige utan Strindberg. Varför? Därför att han har
gjort mer för svenska språket än de flesta, framför allt när han satt
utomlands och längtade hem. Hans ordglädje, hans språkliga eld slocknar inte.
Dessutom har Strindbergsbilden varit tacksam att ta avstamp mot. Han var så
oherrans produktiv, skrev jämt; romaner och skådespel, dikter och essäer,
artiklar och brev. Hans brev är rena författarskolan. Dessutom skrev han
dagbok och vetenskapliga traktater och hyllmeter med trams. Det finns en
Strindbergstext för alla, och för alla tillfällen.
Han har också spelat en viktig roll på den politiska scenen. Strindberg har
alltid varit vårt radikala alibi. Något egendomligt, eftersom han bytte
åsikt så ofta. Så fort man hade vant sig vid att Strindberg var ateist –
eller antisemit – så bytte han åsikt. Inte ens som kvinnohatare är han
konsistent. Men sant är att han ofta intog radikala ståndpunkter, och lika
sant är att i det oscarianska Sverige fick man vara mörkblå för att inte
hamna i opposition.
Men det är skojigt att rebellen Strindberg har blivit nationalhelgon i
mellanmjölkens land. Han är ju död, och rebeller gör sig bäst på håll.
Hans oemotståndliga lockelse som manlig förebild är värd ett studium. Det
började tidigt. Den unge Hjalmar Söderberg och hans gäng fick andaktsfulla
supa sexa med August, även om Hjalmar yttrat sig ironiskt i efterhand.
Kritikern John Landqvist, gift med Elin Wägner, var Strindbergs vapendragare i
alla fejder. Långt senare skrev han att det inte krävde något mod att
angripa personer, men att Strindberg gjort något mycket farligare, ”nämligen
angripit härskande samhällsmakter, kungamakt, byråkrati, akademi, kyrka.”
Den samhällskritiske Strindberg som skrev ”Det nya riket” och ”Liten katekes
för underklassen” är arbetarrörelsens och naturligtvis Jan Myrdals man.
Jan Myrdal har aldrig gjort någon hemlighet av sitt Strindbergsberoende. Och i
”Barndom” har han gjort en lyckad tjuvkoppling på ”Tjänstekvinnans son”, och
samtidigt skakat samhällets stöttepelare genom porträttet av Alva och
Gunnar, helgon i socialdemokratins Sverige. Myrdals Strindbergsbiografi
”Johan August Strindberg” (2000) är läsvärd, särskilt i kapitlet om
jag-romanen.
Laddad av identifikation är också Olof Lagercrantz berömda Strindbergsbok från
1979. Den står sig mer än väl som läsäventyr, men är ibland parodiskt
tidspräglad. Denna andtrutna beundran för stora män, var den verkligen så
oblandad på sjuttiotalet? Ve och fasa – är den det ännu?
Litteraturhistoriskt är både Olof Lagercrantz och Gunnar Brandells
fyrabandsverk om Strindberg (1983-89) kända för att de ”friskförklarade”
August från sinnessjukdom. Virrig och stirrig var han under Infernokris och
annat, men inte sjuk. Lagercrantz har inte minst lagt ner vacker möda på att
skildra titanen Strindberg som en livsnjutande småborgare, i matsal och
sängkammare och sommarnöje.
Lite mer välplacerad ironi fick PO Enqvist med i sitt Strindbergsporträtt i
pjäsen ”Tribadernas natt” (1975), som blev hans genombrott på många plan.
Också i punkteringen av de egna hjältarna ligger förstås en självbespegling.
Men letar man efter ett självporträtt av P O Enquist så har det nog
kvarnhjulshatt och spetskrage, som Selma Lagerlöf.
I sin tegelsten ”En dramatikers dagbok” försäkrar Lars Norén att han avskyr
Strindberg. Det är möjligt. Det är väl just för att August har nästlat sig
in i Noréns blodomlopp och inte går att bli av med.
I decennier bearbetade Lars Norén Strindbergs gamla äktenskapsmelodram, som vi
känner från ”Dödsdansen” och ”Fadren”. Där makarnas hat och kärlek inte går
att skilja åt, som ”djuret med de två ryggarna”. Han återanvänder också den
onda modern från ”Pelikanen”, hon som skryter med att hon gett sitt eget
blod för barnen men i själva verket skummat grädden för egen del, och lämnat
blåmjölken åt de huttrande ungarna. Denna monstermamma tittar in både i
”Kaos är granne med gud” och i ”Höst och vinter”.
Ingmar Bergmans Strindbergsberoende är omvittnat och avhandlat. Här handlar
det mer om en lycklig, rentav okomplicerad kärlek. Strindberg är en
rekvisitabank som stimulerat både teatermannen, filmregissören och
författaren Bergman sedan barndomens första svindlande upplevelse av
”Lycko-Pers resa” på Dramaten.
I minnesboken ”Laterna magica” skildrar Bergman roligt sitt neurotiska
förhållande till ”Ett drömspel”, och allt som kan gå snett på teatern. Att
Lena Olin blir gravid som Indras dotter upplever han som en katastrof,
riktad mot regissören personligen … Filmen ”Smultronstället” (1957) är
Bergmans eget drömspel, där doktor Isak Borg reser till Lund, mot
självrannsakan och självinsikt. I hans drömmar kommer scener direkt från
Strindberg, som när jubeldoktorn sätts på skolbänken igen och inte kan svara
sina stränga plågoandar.
”En dåres försvarstal” är också en ständig följeslagare i Bergmans värld. Om
det beror på hans fascination över texten eller på identifikation med Axels
brinnande svartsjuka är oklart. Troligen bådadera.
Bergman har sagt att ”Trolösa” ligger nära hans eget liv 1949, då han lämnade
sin familj och reste till Paris med journalisten Gun Grut. I pjäsen heter
hon Marianne, och Bergmanrollen har fått namnet David. Marianne är gift med
den framgångsrike dirigenten Markus. Marianne möter ensam Markus för att
ordna med skilsmässan, och blir våldtagen av sin före detta make. Den
dramatiska, tragiska, höjdpunkten sker när David, vansinnig av svartsjuka
tvingar Marianne att redogöra för våldtäkten. Må vara att Bergman i olika
sammanhang hävdat att händelsen bygger på verklighet. I ”Trolösa” ligger han
tätt intill Strindbergs text och andning.
Så här låter det hos originalet:
”En grym misstanke far igenom mig och jag bryter ut utan att kunna behärska
min sinnesrörelse:
– Var har du varit?
– Hos Gustav.
– Vad har ni gjort?
En hastig rörelse, strax undertryckt, och hon svarar mig:
– Jag har repeterat min roll.
– Du ljuger!
Hon ropar till: Din svartsjuka är vanvettig!”
Scenen går nästan ordagrant igen hos Bergman. Även om han påstår att det är
självupplevt, så har verkligheten varit hos Strindberg och vänt. Regissören
gestaltar sitt eget liv med hjälp av mästaren. Repliker ur ”En dåres
försvarstal” ekar överallt, från ”Gycklarnas afton” till ”Scener ur ett
äktenskap”.
Men Strindbergs nutida arvtagare är kvinnorna, särskilt Carina Rydberg och
Maja Lundgren. Efter läsningen av Carina Rydbergs självutlämnande
passionsskildring ”Den högsta kasten” var det många läsare som fick
Strindberg i blick. Ännu tydligare ekar ”Svarta fanor” i Maja Lundgrens
”Myggor och tigrar”, som utspelar sig dels i camorrans Neapel, dels i
kulturkalasens Stockholm. Lundgren går som en svetslåga bland männen, och
märker den ene redaktören efter den andre författaren, men dödligt sårar hon
bara sig själv.
Tydligt anger Maja Lundgren var källan kan sökas:
”Godhet är inte att vara så pastöriserad – som Strindberg har uttryckt det –
att ingenting kan gro inom en, vare sig smuts eller renhet, vare sig det
låga eller det höga.”
Både Rydbergs och Lundgrens böcker gav upphov till vild debatt – vad fick man
lov att skriva om andra människor, och borde inte förläggaren sätta ner
foten? Några år efteråt kanske man kan konstatera att svenska förläggare är
ganska kloka i sin tröghet. Och allt fler söker framgång i den upphetsade
”jag-romanen”, från Lars Norén till Ann Heberlein. Medan de öppenhjärtiga
författarnas barn slår tillbaka, mot Kerstin Thorvall, Stig Claesson och
Anna Wahlgren. Näste man till rakning lär vara Per Wästberg.
Ja, vad får man egentligen skriva om sina nära och kära?
För Strindberg var svaret lätt:
”När jag har offrat hela mitt privatlivs frid och givit hela min person för
fåren, skola då icke andra också släppa till sina skinn – för en god och
viktig sak?”