När man efter tre och en halv timme tränger sig ut ur Sophiensaele på Sophienstrasse i Berlin vet man både allt och ingenting om Kristin Worralls tidigaste barndom.
Hon är en amerikansk ljuddesigner i 35-årsåldern, engagerad i den experimentella teatergruppen Nature Theater of Oklahoma som har sin bas i New York.
I ett sexton timmar långt telefonsamtal med gruppens dynamiska regissörsduo Pavol Liska och Kelly Copper har Kristin Worrall berättat om sitt liv, med tonvikt på minsta detalj. Liska och Cooper har sedan skrivit ut hennes maratonmonolog – också det in i minsta detalj, med hummanden, pauser, omtagningar, harklingar och oräkneliga ”like”- och därefter låtit musikern Robert M Johanson tonsätta det voluminösa librettot.
I ett samarbete med Burgtheater i Wien har detta blivit, tja, låt oss kalla det världens första sociala-medier-musikal. Dess utgångspunkt är att ingenting är så trivialt att det inte måste berättas. Så här börjar det:
”Um ... So ... Shall I start? Okay. Um... (paus) So ... let’s see. Okay. Well. As far as I know, I was born (paus) In Providence? Rhode Island?”
Tre unga kvinnor klädda i ett slags mellanting mellan uniformsklänningar och städrockar sjunger texten uppbackade av tre manliga skådespelare från Burgtheater med lite av Ken-dockor över sig. Alla på scenen utför rytmisk gymnastik nonstop. Friskis & Svettis fusionerar med Facebook. Då och då går Worall själv upp på scenen för att sjunga och gympa en smula. Annars är det hon och Johanson som tillsammans med en tredje musiker svarar för kompet.
Det är proffsigt och bisarrt och roligt och förbryllande. Glatt och medryckande och meningslöst och alldeles underbart.
Verket, ”Life and Times”, ska när det är fullbordat bestå av 24 timmar tonsatt och koreograferad text. Den föreställning som för ett par veckor sedan visades inom ramen för prestigefestivalen Theatertreffen i Berlin är försedd med undertiteln ”Episode 1” och redovisar berättarens liv från skötbord till lågstadium. Finalen är ett känsloladdat parti där Worall minns hur hon en natt när hon sov över hos grannflickan Cindy vaknade och kände sig så ”homesick” att hon var tvungen att väcka Cindys pappa för att be honom följa henne hem. ”And I vas like a little embarrrassed ... That I – I was homesick, ’cause I was like ... I should be over this by now. But – ... Um ... But nonetheless they took me home.”
Alla i ensemblen turas om att sjunga ”jag”-stämman, vilket är en poäng. För det finns inget unikt, inte ens något särskilt, med Kristin Worralls barndom. Där finns inga omvälvande händelser, inga peripetier eller plot points, ingen utstuderad dramaturgi, inga tragedier eller mirakel, inga hemligheter – bara en helt harmonisk och normal medelklassbarndom: minnen av lekstunder i villaträdgårdar och på dagis, Playdoo och Fisher-Price, familjeutflykter och besök hos släktingar, simskolan och Johna Mollicones Barbiehus.
En kritiker beskrev en gång ”I väntan på Godot” som en pjäs där ingenting händer – två gånger. ”Life and times – Episode 1” är en musikal där ingenting händer hela tiden.
Föreställningen aktualiserar onekligen frågan varför den samtida människan är så besatt av att ackumulera och formulera och distribuera och lagra trivialiteter. Har det bara med de mediatekniska innovationerna att göra? Nätet? Mobilkamerorna? SMS-teknologin? Tja. Om tillgången till sociala medier begränsar sig till runstenar är det klart att det verkar återhållande på statusuppdateringarna.
Men räcker den tekniska utvecklingen för att förklara seinfeldiseringen av samtiden, den accellererande utvecklingen mot en tillvaro som tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan, är en ”show about nothing”?
Man måste ju inte göra allt man får möjlighet att göra.
Det finns något motsägelsefullt i den sociala mediamänniskans förhållande till världen. Å ena sidan driften att berätta allt för resten av världen. Å andra sidan upprördheten, speglad i den senaste tidens integritetsdebatt kring Facebook, över att allt man berättar riskerar att spridas till resten av världen.
Båda dessa känslor utgår från det något tvivelaktiga antagandet att världen är intresserad och bottnar i en i de flesta fall helt omotiverad, men tidstypisk hybris.
Vi har sedan vi var små fått lära oss att varje människa är unik och inom sig bär på minst en roman. Det är möjligen sant på ett metafysiskt plan, men på en dramaturgisk nivå är det grundfalskt. I ett rikt och homogent medelklassamhälle som Sverige lever fler av oss än vi kanske vill erkänna intill förväxling snarlika och odramatiska och trivsamt triviala liv.
”Life and Times – Episode 1 ” är en sofistikerad och smart påminnelse om detta långtifrån beklagansvärda faktum.
Ett samhälle och en tid där alla hade något väsentligt och viktigt att vittna om skulle vara betydligt värre än ett samhälle och en tid där nästan alla förutsätts ha tid och lust att intressera sig för banaliteter och struntsaker.
Per Svensson
medarbetare på kulturredaktionen