”Never Done” heter ett kapitel i den amerikanska sociologen Marjorie L
DeVaults bok ”Feeding the Family” från 1991. Arbetet med att livnära en
familj blir aldrig klart.
Och DeVault har rätt. Det finns ingen given gräns för ens ansträngningar,
ingen naturlig slutpunkt för ens försök att göra alla dessa måltider rimligt
aptitliga och näringsriktiga. Maten kan alltid göras godare, nyttigare,
festligare, punktligare eller billigare – och köket kan alltid pysslas om
lite till.
Att säga att arbetet startar ”redan i snabbköpet” eller ”redan med
inköpslistan” är att förenkla saken. Arbetet varken startar eller slutar,
det bara pågår. Marjorie L DeVault upptäckte rentav att det pågick under de
intervjuer hon gjorde, för planera hushållet kan man göra nästintill
överallt (i synnerhet kvinnor emellan). Servettringar, sade en intervjuad,
det borde man kanske återuppta?
Om man i abstrakta ordalag summerar några av DeVaults fynd framgår det vilken
grad av komplexitet det handlar om.
Arbetet i köket är synnerligen skiftande till såväl form som innehåll. Men det
är otydligt definierat, många gånger namnlöst och osynligt. I köket
anstränger man sig mer för andra än för sig själv men man kan inte räkna med
något distinkt gensvar eller ens uppmärksamhet, åtminstone inte till
vardags. Man är sällan säker på om man har gjort tillräckligt och på ett
svävande sätt känner man sig lätt skamsen så fort det kommer på tal. Den där
köttfärssåsen eller panerade fisken man ställer fram ser inte ut som på
restaurang precis. Det är mest bara mat.
”Man” är ett olyckligt ordval. Arbetet är utpräglat könat och reproducerar i
sig samhällets könsordning. Traditionellt förväntas kvinnan vara såväl
kökets praktiker som teoretiker. I förbluffande många fall lyckas mannen än
idag undvika alltsammans, med sin då karakteristiskt hundaktiga uppsyn. Mat?
Mm så gott.
Hushållsarbete i allmänhet äger rum i det Marjorie L DeVault kallar en
labyrint av förväntningar. Här har familjens mamma oftast inrättat sig som
högsta uttolkare och konstruktör. Den ene har arbetat länge och nöjer sig
inte med smörgåsar, den andre är allergisk mot X och Y men inte Z, en tredje
vill inte ha sallad, en fjärde vill absolut ha sallad, en femte kräver lugn
och ro vid matbordet, och så vidare.
Att stå i köket är att stå mitt i denna labyrint och försöka åstadkomma något
godtagbart. Anpassningar och revideringar av arbetets resultat – måltider
som kyls ned eller värms upp, kompletteras, läggs ihop, delas eller sparas –
är inget exceptionellt, konstaterar DeVault. Det är helt och hållet ordinära
inslag i ett slags aldrig upphörande familjeansträngning.
För det är inte bara mat och samhällets könsordning som puttrar där på spisen.
Även familjen som sådan konstrueras – och utmanas. Matlagning är så centralt
att det lätt blir en projektionsyta för andra och mer diffusa problem, så
att ny matlagning betraktas som universallösningar på allehanda slitningar
och bekymmer. Mysigare middagar för att ”vårda relationen” och fler
gemensamma måltider för att ”förstå tonåringen” – låter det bekant?
Relationerna står och faller vid matbordet. Där utkämpas kamperna, där
försonas vi eller blir uttråkade, där förvånas vi över hur torftigt allting
blev eller tvärtom: hur roligt man faktiskt kan ha över en fattig ostmacka
och en kopp kaffe.
Det är därför jag finner talet om livspussel så reducerande. Det döljer de
sociala och emotionella band som oupphörligen vävs tvärs över och inunder
alla ”pusselbitar” och det döljer de kamper som utspelar sig i vävandets
intrikata sociologi. Det går inte att betrakta köksarbetet som en bit som
ska läggas till andra bitar för att Familjen med stort F ska bli komplett.
Familjeliv är inget pussel utan just liv, på gott och ont.
Jag gjorde mig ofta lustig på min mammas bekostnad när jag som tonåring
började nagelfara hennes beteende. På sistone har jag med blandade känslor
upptäckt att jag håller på att bli som hon. Jag tänker på två saker:
kontrollen över köket och, mer specifikt, smulorna.
Mamma hade ett kvällsuttryck på den tiden: ”stänga köket”. Hon stängde förstås
inte köket så att ingen kunde gå in men hon stängde köket symboliskt. Det
var helt enkelt inte meningen att vi skulle ta fram mer mat.
Jag drev friskt med det och fann det ytterst stelbent och det fungerade väl
inte alltid, men idag står jag där och börjar i tanken stänga köket. Nu är
det väl ändå klart, tänker jag, som om jag inte kunde slappna av förrän
diskbänken är ren, spisen fettfri och tekulorna sköljda. Nu måste vi nöja
oss, nu stänger vi, som om det ändlösa arbetet som Marjorie L DeVault
analyserar trots allt kunde ges ett slut.
Och smulorna: mamma kunde liksom se smulorna falla långt innan vi andra såg
dem, långt innan smörgåsen var uppäten. Smulorna var arbete – arbete som
trillade ned på golvet och väntade. En riktigt stressad mamma kunde bli
upprörd över smulorna (då var migränen nära) och det händer alltså numera
att jag känner samma ytterst genanta och småaktiga upprördhet. Inte nu, inte
när jag nyss har dammsugit.
Det är häpnadsväckande att se hur vissa av mina generationskamrater (födda på
1970-talet) aningslöst traskar i samma fotspår som generationerna innan.
Visst, männen lagar mat men vem planerar den, bekymrar sig över den?
Motbevisa mig gärna men jag blir alltmer övertygad om att min mamma hade
rätt medan mitt tonåriga jag inte såg hela bilden.
Köksarbetet bör fördelas rättvist mellan familjens alla vuxna (och barn!) och
det bör avgränsas. Det måste ges ett slags illusoriska ändpunkter om
föräldrarna – och det gäller framför allt mammor – över huvud taget ska ha
möjlighet att sysselsätta sig med andra uppslukande uppgifter här i världen.
DAVID WÄSTERFORS
doktor i sociologi
PS. Jo, jag lagar maten varannan vecka och nej, jag har inte överlåtit något
av min lagliga rätt till föräldraledighet. Se denna randanmärkning som skryt
– för i ett samhälle som hyllar jämställdhet blir det ju skryt – men också
som ett tips. Med så enkla grepp, kära män i familjer med små barn, kan även
ni prova på hur det är att agera konventionell mamma.