Under 1990-talet var jag målvakt i ett pojklag i innebandy. Vi tränade två
kvällar i veckan i Nättrabyskolans gymnastiksal utanför Karlskrona. Det är
över tio år sedan jag slutade. Ändå kan jag fortfarande frammana känslan av
att mota ett slagskott med bara händerna.
Kan jag också tala om reflexernas triumf över den vita, vinande plastbollens
bana som poesi?
Nej, kultur är en sak. Idrott en annan. Eller vänta, så här: Kultur är en sak.
Innebandy en annan.
Det finns de sporter som upphöjts till konst av författare och intellektuella.
Joyce Carol Oates har kallat boxning för ett "ordlöst drama", Roland Barthes
skrev om Tour de France som en hjältedikt, och Haruki Murakami har jämfört
maratonlöparens plågor med romanförfattarens.
Och så vart fjärde år, i samband med världsmästerskapen i fotboll, fylls
tidningarnas kultursidor med stora tankar om "the beautiful game".
I vinter har ytterligare en sport tagit plats på parnassen: längdskidåkning.
I boken "Kroppens geni" försöker idéhistorikern Sverker Sörlin dra upp
linjerna för ett slags skidåkningens filosofi. Genom att följa de norska
skidåkarna Petter Northug och Marit Björgen bakåt i spåren tecknar han
passionerat bilden av skidåkningens plats i den nordiska självbilden.
Han kallar Northugs åkning poetisk och jämför Björgens stil med en romans
struktur. Men kan skidåkning verkligen vara konst? Nej, svarar Sverker
Sörlin när jag ringer och frågar.
- När jag gjorde tidiga utkast till boken minns jag att jag försökte säga att
skidåkning är en form av skapande och därmed en form av konst, men den
tanken har jag nog släppt. Det du tar upp är egentligen en form av liknelse.
Han fortsätter:
- Om man använder konstbegreppet för sportprestationer - jag är väl medveten
om att det förekommer - hamnar man i en diskussion om konstbegreppet. Och
det tror jag inte sportutövandet tål. Jag ska inte säga att det gäller för
all sport. Det finns gränsdragningar där sport bedöms utifrån estetiska
prestationer. Men i den mån det finns konst i hastighetslöpning på skidor
handlar det snarare om projicering hos betraktaren, medan konstbegreppet i
allmänhet förutsätter en intention hos utövaren.
Kulturskribenten Åsa Sandell talar visserligen om sin boxningskarriär som en
vilja att uttrycka sig. Men intentionen att likna den vid konst hade hon
aldrig. I sin bok "Bakom garden" berättar hon hur hon till och med ville
distansera sig från sportens status bland intellektuella. "Jag är inte
intresserad av boxning som text", slår hon fast tidigt i boken.
Men så kommer trots allt de högst litterära beskrivningarna av ringen "som en
urplats" där boxarens belägenhet liknas vid "utsattheten på Robinsons öde ö".
- För mig var boxning aldrig något som jag var intresserad av litterärt eller
intellektuellt. Men när jag började skriva upptäckte jag att också jag
började likna boxningen vid ett slags konstnärligt uttryck, något som blev
en aha-upplevelse för mig, säger Åsa Sandell.
Hon är dock fortfarande skeptisk till hur idrott intellektualiseras. Analysen,
som uttrycker både beundran och förakt, präglas ofta av ett objektifierande
av idrottaren som något ursprungligt, tycker hon.
- På Gleason's gym i New York hängde till exempel alltid en massa fotografer.
Det kunde bli lite av en zookänsla ibland. Det känns som om man ofta vill åt
en bild av idrottaren som den ädle vilden.
Någonstans här ligger kanske svaret på varför vissa idrotter attraherar
intellektuella mer än andra. Fotbollsstjärnan som lyfts från slummen.
Boxaren som inget annat har än sina knutna nävar. Båda är berättelser om
klass. Och så skidåkningens arv från en uråldrig skogshuggartradition. I
fäders spår för framtids segrar.
- Man rör sig i en värld som handlar om rationalitet, reflektion och analys. I
det finns en längtan efter det mer omedelbara, ursprungliga, det primitiva,
vilda. Känslorna. Bristen på reflektion. Ett slags rent varande, säger Åsa
Sandell.
Samtidigt återfinns konstens stora teman också i idrotten. Hjältemod, lidande,
solidaritet, avundsjuka och förlust. Så varför skulle inte en
fotbollsturnering tilldra sig intellektuellt intresse på samma sätt som en
ny roman av vilken uppburen författare som helst?
Att forska i kulturens relation till idrott är en relativt ny företeelse. I
USA finns The Sport Literature Association, som sedan 80-talet ger ut
tidskriften Aethlon. I Europa har intresset varit svalare. Och de
skandinaviska länderna har så sent som i år fått sin första samling av
vetenskapliga texter på området i danska boken "Litterære fortællinger om
idræt i Norden".
I boken skriver den tyske litteraturprofessorn K Ludwig Pfeiffer att
europeiska intellektuella länge har haft ett nervöst förhållande till
kroppen och dess uttryck. Något som gjort att idrott aldrig fått någon
självklar plats i europeiskt kulturliv på samma sätt som i USA.
Men Vicki Bjerre, som är redaktör tillsammans med den amerikanska forskaren
Susan J Bandy, menar att detta är något som är på väg att förändras. Och med
boken vill hon att litteratur som skildrar idrott ska etableras som en genre.
- Inom humanistiska utbildningar studerar man ju till exempel
kriminallitteratur. Men idrottslitteratur, det finns inte inom
litteraturvetenskapen i Norden idag, säger Vicki Bjerre.
Hon berättar att idrott ofta används i skönlitteraturen som ett slags
mikrokosmos av samhället. Men Vicki Bjerre ser också en djupare relation
mellan idrott och framför allt lyrik. I bokens introduktion till poesi om
sport beskrivs det hur framför allt poeter har försökt utforska samspelet
mellan kroppens och språkets rörelse i dikter om idrott.
- Trots att idrotten blir till språk i poesin finns rörelsen där i centrum. I
poesin sker en sammansmältning mellan idrott och kultur. De två begreppen
passar ihop och jag tycker inte man ska se dem som varandras motsatser,
säger Vicki Bjerre.
Sverker Sörlin ser ytterligare en förklaring till varför det finns ett
intresse för sport på ett intellektuellt plan.
- Vi lever just nu i en tid av vad jag skulle vilja kalla för
berättelselöshet. Jag kom att tänka på det under förra året när jag
upptäckte hur slående svårt det var för partierna att formulera en
berättelse. I ett sådant tillstånd uppstår ett behov av meningsskapande
berättelser. Man skulle kunna se på den idrottsliga narrationen som en av
flera arenor där berättelsen återupprättas, i mindre skala och på lite nya
sätt, säger han.
Det är därför det går att prata om till exempel cykelloppet Tour de France som
en berättelse, och om de olika etapperna som romankapitel.
Thomas Andersson, förläggare på Malmöförlaget Rámus och översättare av den
danske poeten Jørgen Leths dikter om cykling, är numera, som han själv
säger, bara hälsosamt intresserad av cykelsport.
- Cykling har en koppling, kanske inte till det intellektuella, men till
litteraturen, som fiktion, säger han och hänvisar till Roland Barthes
berömda essä om Tour de France.
På samma sätt som Sverker Sörlin framhäver skidsportens möjlighet att på
djupet behärska något i en samtid av brus och flimmer, talar Thomas
Andersson om cykelsportens krav på färdighet hos utövaren. Samtidigt medger
han att det också är ganska bekvämt att vara intresserad av cykelsport.
- I Frankrike har cyklingen en hundraårig tradition. Man vet att det är en
folklig sport där, som många kulturutövare har omfamnat. Att gilla cykling
som intellektuell är ganska tryggt. Det är mycket mer vågat att vara
författare och skriva den stora innebandyromanen. Att vara intellektuell
innebandyentusiast är nog inte lätt, säger han lite raljant.
Jag skannar bibliotekskatalogerna efter "den stora innebandyromanen". Den
finns inte. Bara regelböcker, domaranvisningar och en och annan ungdomsbok.
När jag pratar med Vicki Bjerre säger hon att de flesta sporter har potential
att lyckas i litterära sammanhang. Även innebandy. Det handlar om att få
medialt genomslag och folklig förankring.
Åsa Sandell, liksom Sverker Sörlin, talar om en strävan efter något som ger en
känsla av genuinitet. I det sammanhanget känns innebandy lika ursprungligt
som Framfab-vd:n Jonas Birgerssons fleecetröja.
Kultur är en sak. Den vita, vinande plastbollens bana något annat.
Sverker Sörlin igen:
- Innebandy är ett extremt hastigt spel, det är svårt att göra en berättelse
av det. Men om man kan skriva en bok om innebandy kan man förse hela fältet
med en berättelse med moraliska poänger som skulle kunna säga något utöver
sporten i sig.
Han tillägger:
- Men jag vet inte vad det skulle vara just när det gäller innebandy.