En typ av svenska filmer som sällan syns SVT1:s utmärkta satsning på
eftermiddagsvisningar av äldre svensk film är de med alltför tydliga inslag
av rasism och antisemitism – kanske inte så konstigt med tanke på hur länge
det har förtigits i svensk filmhistorisk forskning. Så sent som i Leif
Furhammars populära översiktsverk "Filmen i Sverige",
uppdaterad och omtryckt 2003, förbigicks ämnet i korthet som en sporadisk
företeelse präglad av "den slappa tanklöshetens karaktär".
Synsättet revideras dock av skandinavisten Rochelle Wright och historikern
Tommy Gustafsson. I sina böcker "The Visible Wall" respektive "En
fiende till civilisationen" visar de rasismen som ett vanligt inslag i
svensk film både före och efter andra världskriget. Genom bristen på ett
kritiskt granskande svensk filmhistoriskt standardverk och i urvalet av de
svenska filmer som visas på tv fortsätter emellertid historieförfalskningen
att dominera. Störande inslag i den etniskt homogena idyllen förvisas till
den blinda fläckens reservat.
Osynliga är "de svenska indianerna", samerna i "Kultur och
natur" (1919) eller "Lappblod" (1948), de
kapitalistisk-bolsjevikiskt konspirerande judarna i "Petterson &
Bendel" (1933) och "Panik" (1939), två framgångsrika
filmexporter till Nazityskland, och alla andra "främmande"
som ansågs omöjliga att civilisera.
Det kanske mest gångbara negativet till den blonda hederliga svensken var de
som kallade sig resande, av sina vedersakare: tattare – i debatter och
filmrecensioner ibland beskrivna som "svenska negrer". De
framställdes som mörkhyade med svart knollrigt hår, pratade ofta med
obestämbar brytning. Männen var begivna på våld och våldtäkt; kvinnorna var
manipulativa förförerskor. Rån, stöld, mord och bedrägeri var deras
livsstil, och till skillnad från kriminella svenskar var de omöjliga att
reformera eftersom de hade kriminaliteten i blodet.
Ett typiskt exempel visas ovanligt nog på SVT1 i morgon eftermiddag: Schamyl
Baumans "I mörkaste Småland" (1943) efter Albert
Engströms novellsamling "Smålandsberättelser". Den
spelades in 1942, samma år som Nazitysklands ledning beslutade om "den
slutliga lösningen" i judefrågan. I Sverige rasade under året en
inflammerad debatt om "Tattarplågan". Forskare och debattörer
krävde i skrifter och tidningsartiklar att Sverige skulle lösa sin rasfråga
genom internering, sterilisering och lobotomering. "I mörkaste Småland"
kan ses som ett debattinlägg i form av en hetsfilm.
Trots att konjunkturen vände neråt för rasbiologiska idéer med krigsslutet
1945 fortsatte tattarförföljelserna både i samhället och på film. I
Jönköping utbröt 1948 de så kallade tattarkravallerna, då ett medborgargarde
körde ut 400 resande från staden med polisens goda minne. Bauman fortsatte
på tattartemat i "Flickorna i Småland" (1945), under
1950-talet skulle Gunnar Hellström korsa tattaren med ungdomsligisten i "Simon
Syndaren" (1955) och så sent som 1968 dök tattarstereotypen upp i Åke
Falcks "Vindingevals".
Inte en enda kritiker invände mot dessa filmer som rasism. Tvärtom kan man i
exemplet "I mörkaste Småland" se ett beklämmande exempel
på konsensus tvärs igenom dagspressens politiska beteckningar.
Signaturen Lill (Ellen Liljedahl) i Svenska Dagbladet hyllar den som "varm
och äkta folklivsskildring" där man "trots inslaget av
tattarpack" aldrig blir "direkt rå". Movie (Robert
Stångberg) instämmer i Stockholms-Tidningen och kallar filmen en "äkta
miljöskildring" där "uppgörelsen med tattarna hade en
pricksäker komedieffekt". Dagens Nyheters Jerome (Göran Traung)
upphöjer den till "bilddikt av förnämlig kvalitet",
där fördrivningen av "tattarbyket" från bygden är "fyndigt
tillrättalagt för ett bra filmslut".
Denna obekymrade normalisering av rasism är dessvärre åter aktuell, fast med
biologin utbytt mot "kultur". Just därför är det viktigt att lyfta
fram rasismens svenska historia, gärna åskådliggjort på film och gärna
inramat av en diskussion med filmvetare, historiker och företrädare för den
utpekade etniska gruppen. På så sätt kan vi synliggöra denna perversa
idétradition i all sin försåtlighet.
MICHAEL TAPPER
Filmkritiker