Teater Republique bad performancekonstnären Signa Köstler att välja ett
klassiskt verk och sätta det i en ny kontext. Hon valde "Salò", filmen hon
såg som 20-åring och aldrig ville ha med att göra igen.
– Men så såg jag om den förra året. Då insåg jag att filmen har haft ett
inflytande på mig och började sätta mig in mer i Pasolinis tankar. Det som
intresserar mig är maktmissbruk och hur det rättfärdigas, säger Signa
Köstler.
I Pier Paolo Pasolinis flerfalt bannlysta film, som baseras på de Sades
"Sodoms 120 dagar", låser fyra rika fascister in en grupp tonåringar på ett
slott och utsätter dem för extremt våld och sexuella övergrepp.
- "Salò" gjordes 1975, samma år som jag föddes. Pasolini såg en förändring som
bekymrade honom: hur människor gjordes till objekt som går att konsumera. Vi
har tänkt mycket på hur det här har utvecklats för oss som vuxit upp med
konsumism, säger Signa Köstler.
Verket spelas i en gammal herrskapsvilla på Østerbro, i fyra delar som vardera
pågår dygnet runt under en vecka. Publiken släpps in i små grupper och
tilldelas rollen som gäster: hos de fyra fascisterna, de gamla
prostituerade, de tolv offren eller betjänterna.
– Slottet där filmen utspelar sig är stängt. Men i vår version sker
övergreppen väldigt öppet. Anledningen är att vi har uppdaterat storyn till
att utspela sig i nutid. I dag görs människor hela tiden tillgängliga som
objekt på internet och på tv, säger Signa Köstler.
Hur hanterar ni våldet?
– Vi har jobbat mycket med gränserna. Vi är ju väldigt nära vår publik och det
finns många saker vi inte kan fejka, och saker vi måste fejka för att inte
skadas. Skådespelarna måste utstå ett visst mått av smärta, det är en del av
jobbet. Men vi är noga med att de inte ska skadas. Publiken behöver inte
oroa sig för att något dåligt ska hända dem - förutom det som händer i deras
egna huvuden.
I filmen tar grymheten slut efter 120 dagar när offren avrättas. Men i Signas
version ska tillståndet som skildras ses som konstant.
– Därför att det inte tar slut. Den här situationen existerar för många
människor i världen. Jag har gjort mycket research: om förhållandena i
bordeller, om Marc Dutroux-fallet i Belgien och nu senast om en liten flicka
som hölls fången på en gård utanför Landskrona. Det är viktigt att inse att
sådant här händer och att vi alla är ansvariga.
– Sen är det viktigt att komma ihåg att det finns många timmar på en dag. Vi
iscensätter inte explosioner av våld hela tiden, utan snarare de
psykologiska effekter som våldet har på människor.
Hans Christian Gimbel är teaterdirektör för Republique.
–Det är inte ett mål i sig att göra en kontroversiell föreställning, men det
är ett mål att säga något om vår tid och väcka eftertanke, säger han.