1966, året innan Jan Guillou lät sig värvas till KGB, gav Umberto Eco ut en
inflytelserik essä om James Bond (i utmärkt översättning i ALT #2 2008). Där
bryter han ner berättelserna och visar hur de följer ett enkelt schema, med
arketypiska figurer och ett mekaniskt intrigbygge. Han understryker
polemiskt att det inte är spionhistoriernas sexism och rasism som gör Ian
Fleming till en reaktionär författare, utan det förenklade berättandet i
sig: ”Schematiseringen, den manikeiska tudelningen, är alltid dogmatisk,
intolerant.”
Ur ett politiskt perspektiv finner jag inte Expressens avslöjande särskilt
upphetsande, åtminstone inte om man ska tro Guillous egen överslätande
version. Ur litterär synvinkel är det däremot högst intressant, eftersom han
några veckor tidigare gjort stor succé med sin memoarbok ”Ordets makt och
vanmakt”, som omsorgsfullt, för att inte säga utdraget, redogör för hans
yrkesliv under sent 1960- och tidigt 70-tal. Varje liten detalj och
minnesbild från denna politiskt kaotiska och spritindränkta tid vrids och
vänds och läggs tillrätta, snyggt och prydligt med fotnoter och personindex.
Titeln, med sitt budskap om ”ordets makt”, ter sig indirekt mycket lämplig.
Det är ett slags litterär maktutövning det är fråga om, ett
koloniseringsprojekt syftande till att ta kontroll över den egna
livshistorien, formulera en överordnad berättelse om den epok då den numera
ikoniska gestalten konstruerade sin offentliga persona. I taktiken ingår
förakt mot andra (”det finns minst tusen författare för mycket i Sverige”)
liksom ett samvetskontrakt med läsaren. Baksidestexten utlovar historien om
”hur allt gick till. Egentligen.”
Varför utelämnade han då KGB-affären, om den nu var den oskyldiga struntsak
han vill få den till? Motiven är nog mer estetiska än publicistiska. När
receptet från ”Ondskan”, Hamilton och Arn appliceras på det rent biografiska
materialet, blir vissa trådar omöjliga. Enskilda incidenter och klavertramp
passar bra, det kryddar och lättar upp i hjältekrönikan. Men fem år av
generande aningslöshet har ingen funktion i ABC-modellen där allt är svart
eller vitt, rätt eller fel, där världen består av hjältar och skurkar och
allt är mycket, mycket enkelt. Episoden är lika obrukbar i Guillous
berättarschema som de ynkliga remsor pepparkaksdeg som ligger kvar på
mjölbordet efter att hjärtan och stjärnor stansats ur.
Rimligen borde Sveriges rikaste och mest lästa författare ha kunnat kosta på
sig att berätta hur äregirighet och naivitet – mänsklig, begriplig – lockade
honom ut i en pojkbokslek som han sedan dess förtigit. Det skulle rentav ha
ökat intresset för hans memoarer. Men han är fånge i sin egen formel. Han må
ha svikit sina läsare, kanske rentav förrått sitt land, men sin narrativa
strategi är han obrottsligt trogen.
Umberto Eco skriver uppfordrande: ”Demokratisk är den som avvisar schemata,
som urskiljer nyanser och distinktioner och ger motsägelserna deras
berättigande. (…) det är typiskt för fascismen att vara ur stånd att övergå
från mytologi till förnuft, att vilja regera med hjälp av myter och
fetischer.” Guillou säger sig ha läst ”tiotusen sidor facklitteratur” om
spioneri sedan ungdomsäventyret som sovjetagent. Kanske finns det ändå plats
för några till?