Medan striderna i Gazaremsan fortsätter inleder den spanska dagstidningen El
País i samarbete med Läkare utan gränser en reportageserie där olika
författare skildrar konfliktområden runt om i världen. Först ut i den
senaste söndagsbilagan är peruanen Mario Vargas Llosa som har rest i
Kongo-Kinshasa. En lämplig upptakt,
eftersom den senaste tidens rapporter om nya massakrer i landets nordöstra
del lätt drunknar i dånet från Israels bombardemang i mediebevakningen.
På gott och ont märks inte romanförfattaren Vargas Llosa särskilt mycket i
reportaget. Först efterfrågar jag en större närvarokänsla. Men i längden
vinner skildringen på sin stilistiska återhållsamhet, där författarens röst
står tillbaka för att låta människorna han möter komma till tals.
Dessutom är den liberale Vargas Llosa klok nog att inte ideologisera denna
konflikt – som sedan länge drivs av sin egen blodiga mekanik – utan redogör
istället sakligt för hur många sjukhus och skolor i praktiken har
privatiserats eftersom de som arbetar där inte får ut sina löner från
Kabilas regering. Här beskrivs våldtäkterna, apatin i flyktinglägren,
biståndsarbetarna som bedrövas över omvärldens ointresse. Men också gruppen
av poeter som envisas med att mitt i förödelsen resa runt och göra
diktuppläsningar. Sådan motståndskraft lyser upp den söndagsläsning som lär
bli ganska mörk framöver.