Att mota tillbaka klimatförändringarna är både det nödvändigas konst och det
omöjligas nödvändighet. Det är ju apokalypsen på riktigt vi talar om: hav
som stiger, öknar som torkar, det är livsförutsättningar på glid och därför
snart människor på flykt.
Och de flesta som kommit till Köpenhamn i samband med FN:s klimatmöte brottas
med den grundläggande frågan hur ansamlingen av katastrofrapporter och
domedagsprofetior ska kunna malas ner och återanvändas i politisk handling
och som daglig, praktisk livsstilsanpassning.
Har vi inte redan gett upp? Orkar vi om inte USA och Kina skärper sig? Hur ska
vi komma någonstans när billobbyn klagar på avgifterna på Öresundsbron och
priset för en returbiljett med tåget till Köpenhamn samtidigt har tillåtits
bli 210 kr utan märkbara protester? Planeten räddas dessvärre inte bara av
att några bussiga människor byter glödlampor.
Hoppet står till myllret av miljöengagerade medborgare, många tusen av dem
hitresta för att känna varandras närvaro och en vittring av förtröstan i det
framrullande molnets skugga. Här fogas lokala bekymmer samman i en
globalpolitisk rörelse; det är intressant hur tonvikten hamnar på
maktfrågor, hur den miljöångest som lätt griper omkring sig också blir ett
flugpapper som de flesta viktiga tvisteämnen fäster vid. Jag upptäcker
samtidigt hur ordet alienation har gjort comeback som stämningsbeskrivning
efter flera decenniers frånvaro.
Klimatbottenmötet kallas den del av miljö- och alternativrörelsernas
arrangemang som förlagts till Christiania, dit vissa av
ursprungsbefolkningarna naturligtvis skickats och där jag slirar över en
gråmulet gyttjig gräsplan, Fredens eng, för att komma in i ett tält med
diskussioner om ekobyar, permakultur och konfliktlösning. Efter att ha tagit
fel på föreläsare hamnar jag senare med sex andra personer i en meditativ
cirkel runt tre ljus en trappa upp i en gammal fabriksbyggnad. Ämne:
förhållandet mellan det inre och det yttre klimatet. Det är långt från de
gatudemonstrationer och aktioner som väntar.
De rika länderna vill försöka begränsa uppvärmningen till två grader. I
utvecklingsländerna talas om att sätta gränsen vid 1,5 grader. I denna halva
grad ryms nästan all politisk diskussion; en nollvision utesluts av
verklighetens redan ackumulerade överraskningar. Saleemul Huq från
International Institute for Environment and Development säger att det krävs
en mobilisering som i krigstid, runtom i världen, för att Maldiverna,
Bangladesh och många andra ska hålla sig kvar på kartan.
DGI-byen vid centralstationen är miljögruppernas forum under klimatmötet och
här kopplas allt samman, från mat till vatten till luft till bostad till
rättigheter till demokrati, i den skuld som masskonsumtionsländerna står i
till de fattigare. Under demonstrationerna mot WTO-mötet i Seattle 1999, den
globaliseringskritiska rörelsens kickstart, skanderade man att en annan
värld är möjlig. I så fall verkar den numera totalglobaliserad genom att i
stort sett alla organisationer i Köpenhamn betonar hur vi sitter i samma
båt. Det handlar om att fördela lasten.
På ett ynka ställe ser jag en omstörtande uppmaning - ”system change, not
climate change”, men i en värld där alla revolterande budskap för länge
sedan inkorporerats i reklamspråket skulle den kunna användas av vilken
politisk riktning som helst.
Reformism, alltså, det är vad det handlar om här; men en omstörtande reformism
med dramatiska effekter. Bill McKibben från USA är en av dem som förekommer
över allt, som skribent, som aktivist, och han menar att
klimatförändringarna inte kan behandlas som andra politiska problem eftersom
motståndaren inte är politisk utan utgörs av själva existensens egna
gränser. Exempelvis finns en fysisk gräns där högsta acceptabla
koldioxidvärdet i atmosfären är 350 miljondelar. Eftersom vi redan är uppe i
390 duger inga överenskommelser där grupper av nationer kommer till
Köpenhamn och kompromissar sig fram till ett ekonomiskt medelvärde att visa
upp för väljarna.
Hur gör man en abstraktion hanterlig som underlag för engagemang och
mobilisering?
Här är de nu allihop, en 210 kronors tågresa från Sverige: regnskogsindianer,
gettoafrikaner, invånare från de oceaniska småöarna; deras utställningar är
uppställda, faktasamlingarna nedslående och uppfordrande. Det är kanske inte
politik i snäv bemärkelse, men nog är alltihop politiskt. Allt hänger ihop.
Bilen, köttet, shoppingen, ja, hela konsumismen som förbrukar energi i alla
led, i alla ändar. Om den här världen håller på att göra sig omöjlig hade de
rätt i Seattle. Eller redan på FN:s miljökonferens i Stockholm 1972.
När Berlinmuren föll tystnade många som hade trott att kapitalismen skulle gå
under av sina inneboende motsättningar. Kanske kommer den i stället att
falla samman under sin egen övervikt, och av sin moraliska skuld när den
finansiella krisen sväljs av den existentiella. Är det inte ett i grunden
självdestruktivt system som så länge vägrat ersätta fossila bränslen med
förnybara energikällor?
Lester R Brown, som startade forskningscentret Worldwatch Institute på
1970-talet, säger att det är hög tid att berätta miljösanningen för
marknaden. Ska den ha en framtid måste den utsläppsbeskattas hårt så att ny
och ren teknik blir ett överlevnadsvillkor.
Just här kan jag känna dysterhet över hur mycket som redan sagts förut, och
samtidigt bli upplyft av dem som fortsätter att säga det. Vardagen drivs av
lönsamhet och gamla vanor, men det förefaller mer konstruktivt att se vår
livsstil i vitögat än att falla offer för cynism och alienation.
Lars Åberg
journalist