Det hörs ett brak när snön rasar från Konsthallens tak och glider ner längs
det stora fönstret i restaurangen.
Malmö är kallt, inbäddat i vitt. I morgon i Teheran kommer det att vara
varmare, men molnigt. Då, på revolutionsdagen, kommer gatorna återigen att
fyllas av demonstranter från den gröna rörelsen.
Protesterna mot den iranska regimen har pågått sedan i somras och runt om i
världen mobiliserar iranier för ett fritt Iran.
Runt bordet på Konsthallen sitter tre exiliranier: skådespelaren och
sångerskan Bahareh Razekh Ahmadi, poeten Azita Ghahreman och hennes make
Sohrab Rahimi, författare och översättare. De har på olika sätt försökt
uppmärksamma regimens brutalitet: genom att skriva dikter, artiklar och
sätta upp teater.
Alla tre har vänner och släktingar som flytt, arresterats, mördats eller
försvunnit. Sohrab Rahimi har med sig listor på skribenter och författare
som råkat illa ut.
Hur känner ni inför demonstrationen i morgon?
Sohrab: Personligen är jag jätterädd. Jag beundrar ungdomarna som
vågar gå ut på gatorna. Men regimen har hotat att alla demonstranter kommer
att förklaras som hedningar, Guds fiender. Och då är straffet döden. Sätts
det i verket så avrättas tiotusentals på gatorna.
Azita: Sju av mina vänner, de är poeter och kvinnor, har lämnat Iran
under de senaste tre månaderna. Tre personer från författarcentrum i Iran
har arresterats. Vi vet inte var de är eller vad som händer. Alla
författare, poeter och konstnärer jag känner är förtvivlade. De vet inte hur
de kan påverka situationen eftersom så många tidningar har stängts ner.
”Poesin har i Iran alltid varit en protestens röst”, skrev Sohrab på
kultursidan i somras. Hur viktig är poeternas roll som talesmän nu?
Azita: Alla författare har blivit väldigt politiska. När jag pratar med
mina vänner i Iran säger de att de inte kan skriva om andra saker. Efter 12
juni [valdagen] har förlag, tidningar och tidskrifter tvingats stänga ner
och flera böcker har hindrats från att publiceras. Mycket har lagts ut på
nätet, på Facebook och andra hemsidor.
Sohrab: I det här läget är kulturell verksamhet detsamma som politisk
verksamhet.
Bahareh: Det är också det enda vapnet man har för att hålla frågan
levande. Jag har till exempel arbetat med en radiopjäs som heter ”Röster
från Iran” som ska sändas i P1. Den bygger på autentiska polisförhör och
händelser från demonstrationerna i Teheran i somras. Genom sådana projekt
känner människor både i och utanför Iran att frågan är viktig och levande.
Vilket ansvar känner ni i exilen?
Azita: Vi kan förmedla vad som händer till omvärlden genom att bilda
opinion och öka trycket på Iran. Demonstrationer som vi har haft i till
exempel Malmö och Stockholm har lett till bättre relationer mellan oss här
och de som är kvar i Iran. Tidigare kunde man höra ”ni lever så gott och
flott där, ni tänker inte på oss”. Men nu känner de att vi tänker på dem och
att vi försöker göra deras röst hörd.
Sohrab: Jag har haft tät kontakt med poeter i Iran och översatt en hel
del politisk poesi till svenska som jag hoppas kunna ge ut snart.
Samtidigt kan det vara farligt. En av dem som åtalades nyligen i Iran, Omid
Montazeri, råkade illa ut för att han intervjuats av sin farbror i ett
närradioprogram i Stockholm. Hur känner ni inför det?
Bahareh: Min mammas kusin blev ihjälslagen på gatan i Teheran i somras.
När jag gick ut med det i svenska medier blev en släkting i Iran uppringd av
någon som hotade: ”vi vet att du har kontakter utomlands och vi har ögonen
på dig”. Min radioproducent frågade mig också om vi skulle ha med mitt namn
i produktionen. Det är ett svenskt problem att jag som svensk medborgare,
konstnär, artist, kvinna yttrar mig i en svensk dagstidning och sedan ska
vara rädd på gatorna i Malmö för att någon ska råka illa ut i Iran. I dag är
det jag, i morgon är det kanske du, Rakel, eller du, Martin, som
fotograferat. Och trots alla hot och vänner som försvinner så är mina
släktingar i Iran ute på gatorna.
Azita, sedan du flyttade till Sverige för några år sedan slipper du
censuren i Iran. Har du skrivit mycket om händelserna där sedan i somras?
Azita: Ja, jag kan inte skriva om andra saker nu. Men jag måste
redigera dikterna. Många av mina kompisar har också skrivit mycket poesi,
det blir väldigt politiskt och liknar mest upprop. I den här situationen
tänker jag att man som poet och författare måste vänta, vi är väldigt arga
just nu.
Bahareh: Jag skrev en låt i somras. Men det var en så overklig känsla.
Plötsligt var det som att någon hade kapat av mina armar. Jag bär på så
mycket ilska, rädsla och ansvar, men det är svårt att kanalisera allt det
själv.
Vad heter låter?
Bahareh: Den heter ”Jag är ditt offer”, eller om det ska översättas
”Jag kan offra mig för dig”. Den är gjord med en fantastisk låtskrivare som
jag inte vill säga namnet på.
Du har inte spelat in den än?
Bahareh: Den är inte färdig för offentligheten. Det finns en rädsla
kring sången, vad jag ska göra med den. I exilen lever man så ensam,
isolerad från sina egna rötter och sin historia. Det kan skapa en känsla av
förlamning. Det är därför jag tror så mycket på iraniernas envisa motstånd,
nu är de inte ensamma. Inte bara vänsterintellektuella har rest sig utan
hela den splittrade befolkningen. Jag tror att det kommer bli en riktig
revolution, att det är döden för mullorna den här gången. Det kanske tar två
tre år, men det kommer inte ta tio år.
Rakel Chukri
Sydsvenskans kulturchef