Torsdagen den sjuttonde februari börjar för många libyer med mottagandet av
ett mass-sms. Den statliga mobiloperatören Libyana förkunnar att det är
halva priset på textmeddelanden. Några timmar senare kommer ytterligare ett
massutskick. Denna gång från myndigheterna, som meddelar att alla
demonstrationer från och med nu kommer att mötas med skarp ammunition.
Det är den första officiella bekräftelsen på att medborgarna krånglar. Under
ett par dygn har mindre demonstrationer förekommit, men liksom tidigare
genom åren har de genast slagits ner.
Nog försöker några skämta om att ”Vår Broder Ledaren och Guiden till
Revolutionen” tydligen är så snål att han inväntar erbjudanden om
lågpris-sms innan han varnar befolkningen. Men ett par timmar senare är det
definitivt slut på de försök till den beundransvärda och lakoniska humor som
präglade Tahrir-egyptiernas lugna protest ett par veckor tidigare.
Vilket sannerligen inte är den enda skillnaden mellan Libyen och Egypten. Och
som libyerna själva gång på gång påpekar redan denna dag: Kaddafi får
Mubarak att framstå som ett helgon.
Helt avskurna från omvärldens uppmärksamhet och i komplett avsaknad av den
utsökta direktsända mediebevakning som präglat Egypten under de senaste
veckorna vet ingen vare sig i eller utanför landet exakt vad som händer.
Däremot är varje libyer högst medveten om att den sjuttonde februari alltid
varit ett svart datum i landets moderna historia.
För Kaddafi är det förstås utmärkt att världen är fullt upptagen med att rikta
sina ögon mot Bahrain och Jemen. Sin vana trogen understryker han sin evigt
överlägsna attityd genom att arrangera en tur på stan, stående i öppen jeep
omringad och oavbrutet omfamnad av jublande undersåtar. Vilket sedan vevas
om och om igen på statstelevisionen. Knappast något Mubarak vågat sig på i
januari. Men så har Kaddafi alltid vågat sådant som inga andra arabledare
vågat, vare sig gentemot sitt eget folk eller omvärlden, inklusive USA.
Jämförelser mellan olika sorters mod eller lidande är förstås gräsliga och
följande kan uppfattas som en opassande liknelse, men för att skänka
proportioner åt den sjuttonde februari i Libyen så får den dagen den vackra
anarkismen på Tahrirtorget att framstå som en svensk första maj med
ballonger till barnen.
Nog för att jag hade svårt att tro på den egyptiska revolutionen när den tog
sin början, men snart fick jag fantastiskt fel. Nog för att jag satt
klistrad framför rapporteringen då, ibland uppspelt, ibland förfärad, inte
minst eftersom jag en tid bodde i närheten av Tahrirtorget. Men när jag
först via bekanta får höra talas om det libyiska upproret är det något jag
inte bara har svårt tro på: jag blir illa till mods. Trots att jag endast
har vaga barndomsminnen från Tripoli är det här något så olycksbådande och
obehagligt att det berör mig på djupet. För det här kan väl omöjligen leda
till något annat än stenhård repression och oöverskådligt lidande?
Om egyptierna under revolten ständigt återkom till hur de helt enkelt inte
längre var rädda, så kan väl inte det på något vis appliceras på libyerna?
Snarare måste det vara frågan om övermänskligt mod, eller om ett för mig
helt obegripligt dödsförakt.
Eller kanske galenskap hos en liten grupp frihetskämpar?
Oavbrutet följer jag de libyska sambandscentralerna: trixigt tjuvkopplade
livestreams som ligger uppe fem minuter och sen försvinner, twittrare i och
utanför landet. Som de osannolikt snabba och visar det sig extremt
välunderrättade ShababLibya (”Libysk ungdom”).
Vi hobbybetraktare som under Egyptenrevolten skämdes bort med information av
alla från tv-kanalen al-Jazira till Sveriges radios Cecilia Uddén och knappt
hade tid att läsa privatpersoners nätinlägg gör nu tvärtom. För nu finns
bara nätet och ingenting annat.
Medan timmarna går.
En kuslig känsla infinner sig. Allt är rykten, spekulationer och uppenbara
faktum. ShababLibya och dess vänner blir alltmer förtvivlade: vi skickar
hela tiden filmklipp på döda demonstranter och protester till alla
nyhetsbyråer, varför visar de dem inte? Varför skriver ingen om vad som
händer i vårt land?
Snart dyker de första konspirationsteorierna upp.
Upploppen fortsätter. I stad efter stad i den östra och av tradition mer
Kaddafifientliga delen av landet.
Så trillar det in rykten om att ickearabisktalande legosoldater har dykt upp
på gatorna. Som en bekräftelse på det allra värsta. Kaddafi tycks vilja
överträffa sig själv i psykopati och inte nöja sig med egna tunnhudade
soldater med känslor för sina landsmän. Uppgifter om vilka städer som får
såväl el som vatten avstängt dyker ständigt upp.
Det är inte längre det minsta roligt att Kaddafi en gång var tidig med att
hylla nätet och gärna lät sig porträtteras ivrigt surfande i sitt
beduintält, fläktande sig med sin solfjäder av kamelhår.
Vi må inställsamt ha tagit Kaddafi till nåder på senare år. Låtit Europa köpa
79 procent av Libyens olja, efter fjäskbesök från såväl Tony Blair som
Condoleezza Rice och statsbesök kompletta med beduintält och Kaddafis
kvinnliga livvakter hos Putin, Sarkozy och Berlusconi.
Det var mer bekvämt att avsky Khaddafi på den tiden då han stöttade kurderna.
Eller de av Marocko ockupperade och förtryckta västsaharierna, som vi
förhoppningsvis snart kommer att skämmas över att vi än idag inte stöder.
Samtidigt som han faktiskt var något av en föregångare inom arabvärlden, när
det kom till satsningar på utbildning och kvinnors rättigheter.
När det gäller förtrycket av eller snarare föraktet för sitt eget folk började
det förstås tidigt, men har bara blivit värre och i den historieskrivningen
är sjuttonde februari 1987 en svart milstolpe.
Muammar Kaddafi (eller Gaddafi, när libyerna själva stavar det latinskt) lät
då offentligt avrätta ett antal oppositionella genom hängning. Något han
gjort tidigare, men den här avrättningen visades noggrant på tv under flera
dagar i sträck.
När så vissa modiga människor den sjuttonde februari 2006 gick ut på gatorna
till åminne av detta dödades 18 av dem och 700 arresterades.
Den sjuttonde februari i 2011 års upplaga fortsätter vidrigt att pendla melan
strimmor av hopp och allt djupare förtvivlan. Medan foto efter foto och
klipp efter klipp läggs upp nätet. Medan hårresande vittnesuppgifter
strömmar in. Medan al-Jazira monotont repriserar reportaget om New Yorks nya
taxibilar mellan de välredigerade reportagen från Bahrain och Jemen.
Och så läser man nödropen på Twitter. Om och om igen och trots att de enda som
läser befinner sig på andra sidan jorden: Blodet har tagit slut på al
Jalal-sjukhuset, alla i Benghazi som kan lämna blod, skynda er hit!
Maktlösheten hos amerikanska och brittiska libyer tränger ut genom skärmen.
BBC, EU, AU, USA, al-Jazeera! Snälla, ser ni inte vad som händer vårt folk,
legosoldater skjuter planlöst på oss, snälla lyssna på oss!
Den sjuttonde februaris förtvivlan är i fortsatt total medieskugga.
På BBC toppar man med att Bahreins Formel 1 Grand Prix kan komma att ställas
in om oroligheterna där fortsätter.
Det är en ynklig tröst att ShababLibyas twitterföljare åtminstone passerat
tvåtusen-strecket när de skickar ytterligare länkar till fasansfulla
filmklipp från bårhuset och slutligen får bekräftelse på att legosoldaterna
är från Tchad.
Om de stora medierna nu vägrar att berätta om Libyen så länge ingenting går
att verifiera, då kan man kanske ändå berätta just det? Alternativt att
internet just nu tycks vara utsatt för den största bluffen i dess historia,
eftersom det svämmar över av filmklipp på rekordrealistiskt sminkade lik och
actionklipp på tonåringar som oskyddade försvarar sig mot takens krypskyttar
med stenar?
Om jag under och efter Egyptens revolution ibland blev både besviken och
irriterad på hur beskäftiga tyckare, experter och makthavare från världens
alla hörn ville stjäla revolutionen och göra den till bränsle för sina egna
höger-vänster-debatter eller beskäftigt skulle klappa egyptierna på huvudet
och förklara vad som var bäst för dem, då önskar jag nu ingenting hellre än
att en miljard glappkäftade franska eller skandinaviska fåtöljfilosofer ska
fylla varenda tv-studio.
Bara någon berättar vad som sker, bara någon lyssnar.
Jag ser så vidriga klipp att jag mår illa. På döda legosoldater och libyska
ungdomar och hopplöst ojämna gatustrider. Rädslan för och rykten om att
Benghazi kommer att attackeras från luften tar fart. Men det är alltför
svårt att tro på. Så galen kan han inte vara.
ShababLibya håller sig absurt lugna. De påpekar att alla som avger vittnesmål
bör använda adjektivet foreign istället för african mercenaries, annars kan
de ännu saknade medierna tro att libyer är rasister.
Glädjen blir obegripligt stor när en piratradiostation äntligen kommer igång
och genast kan gå ut med blodgivaruppmaningen till alla Benghazibor. Det går
faktiskt framåt.
Fuck the media, fuck the world, we’ll make it without them.
Den allra hårdaste regimen i hela regionen. Obeväpnade demonstranter. Kan det
vara möjligt?
På BBC har man åtminstone äntligen en intervju med den politiske analytikern
Benjamin Barber.
Han förklarar att oroligheterna i Benghazi mest handlar om stamrivalitet och
inte någon riktig revolt som i grannländerna.
Det är enda gången ShababLibya blir riktigt provocerade.
När en tonåring med en tjock stråle blod forsande ut ur bakhuvudet släpas bort
klarar jag inte mer.
Den sjuttonde februari har sedan länge övergått i den artonde.
Måndagen den tjugoförsta.
Gröna torget i Tripoli ägs av folket. Segervisshet och jubel. Hela världen ser
på. Det är en fråga om timmar innan Kaddafis högkvarter är stormat.
Är det så surrealistiskt fantastiskt att trots vidrigheterna och motgångarna
jag följt under helgen så går det här vägen?
Ska jag få ännu mer underbart fel än när det gällde Egypten?
Vad som tog tunisierna en månad och egyptierna arton dagar har libyerna fixat
på sex. Eller tre, om man börjar räkna från när revolutionens existens
accepterades av omvärlden. Nu snurrar de flera dygn gamla klippen
intensivare än någonsin hos alla tv-bolag.
Jag tänker att jag skriver färdigt min text under eftermiddagen.
Sedan blir det kväll.
Avslutningen jag hade i mitt huvud är inte längre aktuell.
Ett folkmord pågår.
Egyptenrevolutionen kanske lärde oss hur smittsam optimism och framtidstro kan
se ut, att vacker anarkism har mycket lite att göra med stenkastande
europeiska borgarungar och att så kallade sociala medier kan vara
fantastiska verktyg.
Den libyska kan lära mig att sociala medier inte är mycket värda så länge
tv-kameror inte är på och att det är lätt att skapa den allra mest
fasansfulla formen av anarkism och ondska om man är en stenrik diktator som
ger sig fan på det. Vad jag sedan länge vet är att människor är kapabla att
förvandlas till något så osannolikt modigt och beundransvärt som libyerna
den sjuttonde februari 2011.
Per Hagman
författare