Och under Nobelfestligheterna krävs det att man behärskar den konsten.
Både under prisutdelningen och under middagen ska det stås upp av olika
anledningar – ”Du gamla du fria” sjungs, kungen pratar, ja ni förstår.
Antingen trampar jag på fållen, eller också har jag råkat sätta ett stolsben
på tyget, med följden att jag rycks kraftigt neråt halvvägs i rörelsen
uppåt. Inte så graciöst. Och det händer varje gång.
Men jag förstår att det inte bara är jag som känner mig ovan. De inbjudna
studenterna svettas under sina vita mössor, särskilt en i stora
rockerpolisonger ser obekväm ut. Och jag ser flera män som pysslar om sina
kvinnors klädsel, en ung kvinna som rättar till sin mans fluga med stor
omsorg.
Man blir väldigt medveten om olika etikettregler vid en middag som
Nobelbanketten. Men det högtidliga är faktiskt inte alls trist högtidligt –
de flesta ser ut att ha det riktigt trevligt. Men det är onekligen en orgie
i artighet.
Ja, det känns lite extra att sitta och äta middag i samma rum som hela
kungafamiljen. Även om det är ett väldigt stort rum. Och jag inte riktigt
ser dem från där jag sitter. Men i alla fall.
Mest spektakulärt är det dock i köket. Helst skulle jag vilja sitta och äta
den här prisvinnarmiddagen där, upptryckt mot väggen, och studera spektaklet
lite mer ingående. Nu har jag bara stått och kikat in vid några tillfällen.
De 200 servitörerna rör sig som en kropp, som en jättelarv, när de kommer in
i salen för att servera eller plocka ut avätna tallrikar. Ett lätt böljande,
och tallrikarna svävar iväg.
Löjrommen från Kalix och variationen på skånsk tupp slinker verkligen lätt
ner, men efterrätten är sensationell – pistasch, hallon, vanilj och en liten
maräng – en smakkombination från himlen.
Det är tortyr att inte kunna mer än läppja på vinerna och årgångschampagnen,
men det är smällar man får ta. Tror inte att man hade kunnat få dem med sig
i en doggybag.
Ett halvt glas vin och en hel kvälls övning räcker förresten inte för att
jag ska klara av att resa mig snyggt i min långa klänning. Tänk, en sak som
jag trodde att jag aldrig skulle ha någon nytta av att kunna.
Jag sätter mig själv i träningsläger fram till nyårsafton.
...och sen då?
Jo, dansen satte igång framemot 23-tiden, till tonerna av orkestern
Ambassadeur. Malena Laszlo var en av sångarna och det var ”Help Yourself”
och ”Quando Quando Quando” för hela slanten. När Svenska akademiledamoten
Peter Englund drogs mot dansgolvet till tonerna av ”New York, New York”
ropade han ”men jag vill i så fall sjunga ”Borås, Borås” till sin
danspartner. Han kunde alltså sin Galenskaparna-repertoar.
Dansen ägde rum i Gyllene salen, ett magnifikt rum, häftigt att se i
verkligheten. Jag stod och strök lite med fingrarna på guldmosaiken tills
jag insåg att det nog såg knäppt ut.
Här minglade före detta moderatledare som Carl Bildt och Ulf Adelsohn med
Elisabeth Tarras-Wahlberg och diverse studenter studenter studenter.
Längst uppe, längst inne ligger Prinsens galleri och där stod kungafamiljen
och frotterade sig med pristagarna och där kom ingen annan in. Mer viprum än
så blir det inte.
I baren såldes champagne för 110 kronor glaset, men det var ändå Ramlösa som
verkade vara storsäljaren, kanske beroende på att det var varmt och svettigt
i lokalerna. Runt midnatt var festen fortfarande väldigt städad, om än
uppsluppen.
En sak som måste sägas är att Kristina Lugn såg fantastisk ut i
verkligheten. Klädd helt i svart, med håret utslaget men mycket mer
filmstjärnelikt denna kväll än skogsrålikt. Hennes kollega i akademien
Jesper Svenbro var en av de få som faktiskt reste sig under middagen, trots
att gästerna avråds att göra så.
Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström var självklara gäster i TV4s
provisoriska studio och fick lite puder i pannorna innan de intervjuades av
Bengt Magnusson.
Under tiden tolkades Burt Bacharach av Ambassadeur och medan en del
verkligen kan dansa så kan en del inte alls det. Nobelfest eller inte.