Att bli med barn är en händelse med inbyggd dramatik, så det är inte
konstigt att filmhistorien innehåller många fiktiva putande magar.
Sextonåriga Juno i den Oscarsnominerade indiefilmen med samma namn, som hade
svensk premiär i veckan, bestämmer sig för att leta upp lämpliga
adoptivföräldrar till sitt ofödda barn. ”Juno” är därmed den tredje
amerikanska komedin på kort tid där abort förkastas som lösning på problemet
med oönskad graviditet.
Varken ”Juno” eller filmerna ”På smällen” och ”Waitress” som kom i höstas
tar upp dilemmat om huruvida graviditeten ska fullföljas eller ej, utan
fokuserar på de komiska situationer som uppstår under väntans tider.
Det är trettiofem år sedan rättsfallet Roe versus Wade fastställde att
lagstiftning mot abort strider mot den amerikanska grundlagen.
En entusiastisk artikel i USA Today i söndags hävdar att ”Juno”, ”På
smällen” och ”Waitress” speglar ett samhälle där en oplanerad graviditet
inte längre behöver innebära en katastrof, och där det är acceptabelt för
kvinnor att ha sex utanför äktenskapet. Artikeln undviker dock problematiken
kring abortfrågan i ett land där hälften av befolkningen säger sig vara
”prolife”.
Under de år som Hollywood reglerades av produktionskoden - en självcensur
som hjälpte filmbolagen att undvika konflikt med moraliska och religiösa
intressegrupper - ansågs ämnen som sex utanför äktenskapet, ogifta mödrar
och abort extremt känsliga.
När dessa teman började skildras mer öppet i amerikansk film annonserade
titlar som ”You've Ruined Me”, ”Eddie” (1959) och ”The Shame of Patty Smith”
(1962) hur problematiken framställdes.
Idag är det ganska vanligt med filmer som skildrar oväntade graviditeter på
ett lekfullt sätt. Särskilt populärt är temat ”oansvarig blivande pappa
tvingas växa upp” - franska ”Neuf mois” (1994) var en sådan publiksuccé att
Hollywood gjorde om filmen (”Nio månader”) med Hugh Grant i huvudrollen.
Ben i ”På smällen” lider inte av samma commitment-fobi som sina föregångare,
men regissören Judd Apatows film är ändå nära besläktad med den här typen av
relationskomedi. Under filmens lansering skrevs det mycket om svordomar,
toaletthumor och droger, men egentligen är ”På smällen” en konventionell
romantisk komedi om ett omaka par, och filmens traditionella
familjevärderingar har prisats av kristna skribenter.
Bens vänner frågar honom om ”the A-word” har tagits under övervägande, men
hur Alison kommit fram till sitt val att behålla barnet får vi aldrig veta.
I ”Waitress” står den kvinnliga huvudpersonen i centrum för handlingen, men
trots att servitrisen Jenna är negativt inställd till att bli med barn nämns
abort aldrig som en möjlig utväg. Den avlidna regissören Adrienne Shelly,
som blev mördad innan filmen hade premiär, var gravid när hon skrev manuset,
och producenten Michael Roiff har sagt att Shelly funderade mycket över om
det var okej att inte känna sig förväntansfull som blivande mor.
I filmen artikuleras detta genom Jennas brev till sin ofödda dotter.
Trots att Jenna inte upplever några traditionella moderskänslor under sin
graviditet finner hon sig motvilligt i sitt öde, på samma sätt som hon under
större delen av filmen accepterar sin plats i ett äktenskap med en våldsam
psykopat till make. När barnet väl föds försvinner alla hennes
reservationer, och filmen slutar med en kitschig vinjett där mor och dotter
vandrar hand i hand, klädda i pastellfärgade matchande dräkter.
Medan ”På smällen” tassar runt ”the A-word” och ”Waitress” vänder sig bort
från problemet, är den pragmatiska huvudpersonen i ”Juno” till en början
inställd på abort. Väl på abortkliniken ångrar hon sig dock, men inte av
moraliska skäl utan snarare som en tonårsnyck, och kanske just därför att
hon inte riktigt inser vad en graviditet kommer att innebära.
Författaren till ”Juno”, Diablo Cody, skapar komik ur de mest oväntade
situationer. När Juno lämnar kliniken går hon förbi en plakatförsedd
abortmotståndare som ropar: ”Gud uppskattar ditt mirakel!”, en i
sammanhanget absurd kommentar som verkar understryka beslutets
slumpmässighet.
Filmen ger en osentimental skildring av känsliga ämnen som tonårsgraviditet,
adoption, och infertilitet inom ramen för vad som är möjligt i en amerikansk
indiekomedi idag.
Denna ram har dock sina bestämda gränser. Både regissören till ”På smällen”,
Judd Apatow, och ”Juno”-manusförfattaren Diablo Cody stödjer kvinnors rätt
till abort, men de har också påpekat att om deras huvudpersoner hade utövat
den rätten skulle formatet ändrats från långfilm till kortfilm. Filmerna
skulle med största sannolikhet inte heller längre vara komedier.
”Waitress” och ”Juno” försöker säga någonting potentiellt subversivt om
graviditet och moderskänslor.
”Juno” lyckas undvika att utmåla naturlig biologisk samhörighet som en
positiv essens.
Den barnlösa Vanessa förenas med sin adoptivdotter, medan Juno återvänder
till sin gitarrspelande tonårsexistens.
Det är dock svårt att kombinera Hollywoodkomedins happy end med temat
oälskade barn.
Även om ”Waitress” och ”Juno” till viss del riktar sig till en publik
utanför mainstreamfåran följer de mönster och mallar. Ett lyckligt slut är
en vital ingrediens i en framgångsrik komedi, och framgången för ”Waitress”
och ”Juno” mäts inte enbart i festivalpriser, utan också i publiksiffror.
Dagens Hollywood har ingen produktionskod, men även så kallade oberoende
filmbolag reglerar sig frivilligt genom att försöka leva upp till publikens
förväntningar av en indiekomedi.
Under senare år är det europeisk film som stått för de mest uppmärksammade
skildringarna av oönskade graviditeter med filmer som ”Vera Drake” (2004)
och förra årets Guldpalmsvinnare ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar”.
Intressant nog utspelar sig dessa filmer i samhällen (femtiotalets England
respektive Ceausescus Rumänien) där abort var illegal, och det är det som
ger berättelserna spänning.
Det känns kanske som om vi möter verkligheten på ett annat sätt i dessa
allvarsamma, dramatiska filmer än i färgglada amerikanska komedier. Men
dagens västerländska, prosaiska legala abort har ännu ingen lyckats
förvandla till fängslande filmstoff.
INGRID STIGSDOTTER
doktorand i film vid University of Southampton