Amanda Jenssen är på snabbvisit i Köpenhamn och vi träffas runt hörnet från
Tivoli, på Hard Rock Café. Hon beställer in en vegetarisk burgare som hon
ber att få hackad i bitar och lagd på en baconsallad, minus bacon. Hon
dricker en Coca-Cola med sugrör. Hennes platinablonderade, tuperade hår och
svarta poloklänning passar perfekt in i den amerikanska dinermiljön. Att
träffa henne just där är som att gå in i en film.
Hon är aktuell med sin andra skiva, ”Happyland”. Amanda Jenssen talar
allvarligt och metaforfyllt om sin musik. Happyland beskriver hon som en
sliten gammal bar där den kortvariga lyckan regerar.
– Det började med att jag skrev texten till singeln ”Happyland”. Det blev ett
symboliskt land och en sorts fristad. Alla skivans låtar fick plats i detta
Happyland så jag ville att hela skivan också skulle heta det.
Inget lyckligt land med ballonger och serpentiner alltså?
– Det kan det kanske finnas, men i så fall är de inte så vackra dagen efter.
Jag ser framför mig en plats som har spindelväv i kristallkronorna. Men det
är främst en plats i sinnet dit man kan rymma.
Debutskivan ”Killing my darlings” producerades av Pär Wiksten från
90-talspopbandet Wannadies som även denna gång är medproducent till nya
plattan. Det är hemma hos honom en hel del av musiken har uppstått.
– Vi har hängt mycket hemma hos honom. Skrivit och spelat. Men låtarna skrev
jag också i turnébussen och i min lilla etta i Stockholm.
Den nya skivan är vuxnare (även om Amanda säger att det låter hemskt) än
debutalbumet. Och en del av de avskalade balladerna har ersatts av
storslagna arrangemang. Högljudda körer och bombastiska klanger.
– Jag gillar det storslagna. Jag använder mig gärna av storbandsinstrument och
rökiga blås. Det ska inte låta perfekt, jag vill behålla livekänslan. Jag
gillar att göra episka filmlåtar. Till filmer som aldrig har gjorts. Med
stora stråkarrangemang och allt möjligt.
För två år sedan var hon nybakad från idolfabriken, nyinflyttad i Stockholm
och hade ett nysajnat skivkontrakt. Det var en hel värld sedan.
– Det har hänt otroligt mycket på två år. Från det att jag bodde hos min mamma
och gick i skolan i Lund, flyttade jag till en storstad som jag knappt kände
till. Jag började spela in skiva och jobbade konstant. Jag menar, jag visste
inte ens hur man betalade räkningar, knappt hur man tvättade heller för den
delen. Nu har jag aktiebolag och bostadsrätt och jag har ansvaret för en
katt, en liten kattman. Jag har varit tvungen att ta mig i skinnet helt
enkelt.
Sedan Amanda Jenssen gick med silvermedaljen ur TV4:s talangtävling ”Idol” har
hon till stor del lyckats tvätta bort ”Idol-Amanda”. Men efter två egna
skivsläpp är hon trött på att prata om det.
– Jag ältar inte ”Idol”. Folk kommer alltid att ha olika uppfattningar om mig
och alla kommer inte att gilla mig. Det är priset man får betala. Vissa
tidningar skriver att jag hatar programmet, det stämmer inte alls. Jag är
nöjd med vad det ledde till, jag har inget emot ”Idol”.
Ser du programmet nu?
– Nä. He he.