Intervju: Strindberg om sina kvinnor

Herr Strindberg, vad anser ni om äktenskapet?

– Vilken outsäglig lycka att vara gift! Att i skydd för världens spejande och dumma ögon alltid få leva tillsammans med den älskade! Att ha återfunnit hemmets härd, lugnet, hamnen efter ovädret, att äga ett näste för de små som väntas!

Kommer ni ihåg vad ni gjorde den 2 januari 1891?

– Om jag gör! Den dagen stod Siri och jag inför kyrkorådet och tvingades svara på frågan varför vi ville ha skilsmässa.

Vad svarade ni?

– Jag minns att jag sa att vi var alltför olika. Både i temperament och religionsuppfattning. Siri la som vanligt allt ansvar på mig, sa att hon först inte hade velat skiljas men nu hade resignerat och var av samma uppfattning som jag.

Vad hände sedan?

– Kyrkorådet gav oss den nödvändiga men ganska meningslösa ”varningen” för att vi levde åtskilda. Senare dömde tinget till hemskillnad och hösten året därpå var vi inte längre man och hustru.

Hur kändes det?

– Siri, det falska stycket, kunde jag gott vara utan, men barnen...

Ändå hade ni älskat henne en gång.

– Jag dyrkade henne! Jag överhöljde henne med kärlek, skrev alltid långa kärleksbrev. Kal­lade henne ”en ung björk däruppe mellan Kolmården och Städjan som jag älskar”.

Vi har läst det brevet. Ni fortsätter: ”Älska mig, eller jag biter dig i strupen, så att du dör!”

– Det där är ju en metafor. Men hon förstod inte bildspråk och fattade ingenting av kärlekens fröjder. Vet ni vad hon skrev? ”Jag är ej född till kvinna.” Vad ger ni mig för det?

I samma mening fortsatte hon: ”Gud har ämnat mig till artist.” Hon ville spela teater. Och ni lovade väl att hjälpa henne med det.

– Vad ville hon av mig? Allt! Jag försökte hjälpa henne, jag skulle göra henne till författare...

Ni skrev synopsis till en bok om hennes förra äktenskap, med baron Wrangel, och så skulle hon skriva boken, var tanken. Hur lätt är det på en skala?

– Vadå för skala? Hon borde ha varit tacksam. Men ädelmod var inte hennes svaghet, så att säga.

Äktenskapet med Siri von Essen var ert längsta och många forskare beskriver det som ert livs kärlek. Hur började slutet?

– Ganska snart. När hon tvingade mig att dela hem med hennes vidriga hund. Och sedan med hennes väninnor som bådade upp henne mot mig. Från den dagen var min undergång besluten. I en kvinnas hjärta. Hon började avsky mig, den älskade! Jag måste dö som farlig avslöjare av kvinnornas konster; min fysiska och andliga förintelse är bestämd av hela könet...

Det där sista har ni hämtat från ”En dåres försvarstal”, en ren hatskrift mot Siri. Där sammanfattar ni ert samliv så här:

”Vilket sällsamt samliv! Jag slår henne på middagen. På kvällen älska vi varandra. Vilken besynnerlig kvinna som kysser sin bödel med öppna läppar! Varför har jag inte vetat detta förut? Jag skulle ha slagit henne för tio år sen och jag hade varit den lyckligaste av äkta män.”

Gick det till så här? Slog ni er hustru?

– Jag kan vara brutal vid tillfälle men aldrig simpel. Jag dödar men sårar inte.

Hur menar ni då?

– Ingen av mina kvinnor har någonsin anklagat mig för att vara kvinnohatare i verkligheten. Det är så jag är när jag skriver. Om jag ska skriva måste jag ge allt, om det så är kvinnor eller kyrkan eller majestätet eller vad djävulskap som helst.

Men ni uppmanar ändå alla män att slå sina hustrur...

– Det är en roman för fan. Det är huvudpersonen Axel som resonerar så. Men visst, det är en förfärlig bok. Jag medgav det då och jag medger det nu. Jag ångrar att jag någonsin skrev den.

Varför alla dessa beskyllningar? Läsaren kan inte fatta det som annat än att Siri var ett fnask.

– Hon var det. Vad annat är en kvinna med sådana lidelser? Jag trodde att jag gifte mig med en ren kvinna.

Ändå gifte ni er igen, både en och två gånger.

– Jag erkänner detta: jag har alltid haft lätt för att bli förälskad. Passionerat. Det var som en eld. Både med Frida och Harriet. Dessutom har jag alltid haft lätt för att skriva när jag är förälskad.

Dramatikern Eivor Martinus skriver i sin bok om era kvinnorelationer:

”Hans idealkvinna skulle vara förförisk, ljuv, moderlig, ouppnåelig, helgonlik, erotisk, passionerad, älskarinna och kamrat. Med andra ord: lite djävul, lite ängel.”

– Jaha. Är det där en fråga?

Ligger det något i det? Är det inte oförenliga egenskaper i en och samma person?

– Uppriktighet ligger inte i en kvinnas natur. När blev kvinnan ett begripligt väsen med ”förenliga” egenskaper?

Ni var gammal nog att vara far till era två senare hustrur. Var ni svartsjuk?

– Svartsjuk! Ett fult ord, uppfunnet av en kvinna för att leda på villospår en man som är bedragen eller håller på att bli det!

Hur skulle ni beskriva en typisk dag i det sista äktenskapet?

– Det var som ett evigt gräl. Vi stred ända tills vi inte orkade längre, och sen grät vi bittert över vår förnedring, försonades och smektes, svor kärlekseder, och så grälade vi igen. Då skrek jag högt: ”finns det inget slut på detta helvete?”. Men nej, det fanns inget slut...

Varför gifte ni er då med henne?

– Äktenskapet är väl som livet i övrigt: Två minuters sällhet för trettio dagars tortyr...

Vad menar ni med ”sällhet”?

– Jag menar rent ut sagt en känsla som undantränger alla andra, en naturkraft som intet motstår, någonting som blixten, flodvattnet, vattenfallet, stormen...

Trots tre skilsmässor letade ni efter dessa två minuter igen.

– Vad? Aha, ni syftar på Fanny.

Fanny Falkner, skådespelerskan. Hon var arton och ni var sextio...

– Det kunde ha fungerat. Jag friade en kväll i september 1909, jag hade bjudit hem henne till Blå tornet, vi stod på balkongen och tittade på Saturnus, jag lade handen på hennes och sa: ”Ska vi inte förlova oss vi två?” Nästa dag gav jag henne en ring...

Vad hände sedan?

– Fem dagar senare slog hon upp förlovningen. ”Jag är så ung” sa hon. ”Kära barn, jag kan vänta” svarade jag. Men det blev inget av.

Forskaren Ann-Sofie Lönngren anser att ni ger uttryck för fallokratiska åsikter, och odlar en kvinnohatande gemenskap mellan män som kan kallas homosocial, där den manliga gemenskapen ibland framställs som starkare än det olikkönade begäret...

– Vad är det ni säger? Anklagar ni mig för att vara sodomit?

Nej, jag läser bara högt. Forskaren använder ordet homosocial, eller homoerotisk gemenskap, och framhåller att det behöver inte gå så långt som till sex. Det är i stället en manlig gemenskap som bygger misogyni, på ett gemensamt kvinnoförakt...

– Vidrigt! Bara en kvinna kan ha skrivit något sådant!