STOCKHOLM. Den romanläsare som tar sig an Therese Bohmans debut ”Den drunknade” kan få det svårt med författarens blick. Den är så krävande, går rakt igenom bilden. Den signalerar ett anspråk eller ett stramt allvar, tycks säga något om att slarvläsning icke tolereras.
Hon ser ut som den artonhundratalskonst hon tycker så mycket om. Men avskyr att bli fotograferad, och är sig inte riktigt lik från bilderna heller.
– Jag ser airbrushad ut på mina pressbilder, men det tycker jag är toppen, säger Therese Bohman över en frukost på ärevördigt konditori i Stockholm.
Så har hon också fått lära sig – under veckor av nervositet gränsande till illamående – att man inte kan kontrollera bilden av sig själv, heller inte i överförd mening. I förra veckan kom romandebuten, och den möttes på ett ovanligt vis: Med kraftfullt delade meningar.
I Dagens Nyheter var recensionen generös och varm. I Sydsvenskan mer avvaktande. I Göteborgs-Posten direkt avvisande.
– Så nu vet jag hur det känns med alla varianter, konstaterar hon.
Therese Bohman är till vardags redaktör för den ganska konservativt orienterade tidskriften Axess, som drivs med patos och strålande förlust av Ax:son-Johnson-stiftelsen. Och hon älskar det.
– Jag trivs jättejättebra. Det är världens roligaste. Och jag skulle aldrig använda mitt skrivbord på redaktionen för att göra något som har med romanskrivande att göra heller. Det där är min arbetsplats, mitt första riktiga jobb. Annars har det varit riktiga skitjobb, tillfälliga jobb, jag har varit på lunchrestaurang, gjort telefonintervjuer, jobbat som diskare, varit i hemtjänsten ... Så det är himla roligt att ha ett jobb att gå till. Det får mig att känna mig vuxen och civiliserad.
Finns det något exempel på när du känner motsatsen?
– Hela den där frilanstillvaron jag har levt i! Jag har inte världens bästa självdisciplin, det blir konstiga timmar och konstiga dagar.
Att berätta något om ”Den drunknade” utan att delvis avslöja innehållet och kanske förta ett överraskningsmoment är omöjligt:
Marina besöker sin syster Stella i Skåne, och attraktion uppstår mellan Marina och Stellas nya man, en uppburen och lite äldre författare. Gradvis smyger sig obehaget på, och när Stella hittas drunknad tar Marina sin systers plats.
Men den som letar efter politiska avsikter i en skildring av en dominant sexualitet som går överstyr, eller politiska avsikter över huvud taget, får klara sig själv.
– Jag hade inga som helst sådana avsikter. Jag ville skriva en vacker och spännande berättelse som jag själv skulle gilla att läsa. Det känns som om jag har tagit allt jag har gillat och bakat ihop till en bok. Miljöerna. En massa konst som jag gillar. Stämningen. Motiven, den drunknade kvinnan fascineras jag av. Litteratur och konst från före sekelskiftet. Det har jag försökt baka in. Film som jag gillar, Polanski och Hitchcock, och toner från författare som Carina Rydberg och Christine Falkenland och min favorit Ola Hansson. Sedan var jag intresserad av förbjuden attraktion kanske, människor som gör omoraliska saker.
Hur länge har du behövt tänka på berättelsen?
– Länge! Jag kom på idén för kanske åtta år sedan. Jag hade miljön och personerna och deras förhållande till varandra och jag skrev 20 eller 25 sidor. Den börjar som den började då, med vissa putsningar.
Idéer kan ju ruttna om de blir liggande annars.
– Ja, och sedan låg den i datorn. Jag visade den inte för någon under fem år. Det kändes inte som om jag skulle skriva en roman. Jag var inställd på att jag skulle skriva noveller och hade inte en tanke på att jobba med det här manuset. Så satt jag och rotade i datorn och kollade på gamla texter, hittade det där utkastet och tyckte att det var bättre än jag mindes det. Sedan råkade det sammanfalla med en period då jag knappt hade något jobb, en regnig november för snart tre år sedan. Jag skrev hela dagarna på Göteborgs stadsbibliotek. Det var innan de hade installerat sitt i och för sig utmärkta trådlösa nätverk och innan jag hade mobilt internet ...
Är du själv helt nöjd med resultatet?
– Jag önskar att jag hade skrivit en bättre bok. Men jag tänker inte berätta om allt som jag inte gillar ... Det finns i alla fall saker jag hoppas jag kan bli bättre på till nästa bok.
Är du i gång med något?
– Ja. Jag har börjat på en ny roman, jag har skrivit rätt mycket, men jag vet inte om den är så bra. Jag har inte bestämt mig riktigt för vad som ska hända.
Du har arbetat som konstkritiker. Varför är skönlitteratur ditt eget uttrycksval?
– Det faller sig så bara. Jag har verkligen alltid skrivit. Ett behov är det väl. Jag går ständigt runt och formulerar mig. I min vardag. Saker jag upplever, de dyker upp som text i mitt huvud. Det är väl därför jag har bloggat så länge. Jag uppskattar alltid en välskriven text, men jag har inget behov av att vara ”arty” i mitt journalistiska skivande. Då vill jag hellre vara tydlig.
Någon recensent tyckte att du var lite ”överlitterär”, lite teknisk i romanbygget.
–‑Jag blev väl lite förvånad över det. Jag har inte tänkt ut exakt hur jag ska skriva den, jag arbetar mer intuitivt. Jag hade inte trott att någon skulle kritisera mig för att vara ”duktig”. Men det har jag svårt att ta illa upp för.
Therese Bohman har skrivit en sak om att vara duktig på sin blogg. Detta:
”Att vara en duktig flicka har varit den enda chansen att göra något vettigt av mitt liv. Hade jag inte duktigt gjort mina läxor och duktigt skrivit alla rätt på prov och duktigt skaffat mig höga betyg så hade mitt liv sett helt annorlunda ut, och inte på ett spännande, bohemiskt och frigjort sätt, utan bara på ett sorgligt sätt.”
– Precis så är det för mig. Jag har väl inte varit mobbad för att jag var duktig, men jag har känt mig tråkig för att jag har varit duktig. Och kanske uppfattats som tråkig. Jag var ju aldrig ... tuff. I skolan. Populär. Haha.
Någon östgötska hörs inte längre i Therese Bohmans röst. Hon kommer från Kolmården, men flyttade till Stockholm direkt efter gymnasiet.
– Jag försökte sluta prata östgötska, nu märks det ju bara när jag är ovanligt spontan eller blir rädd för nånting.
Therese Bohman är först i sin släkt med att ge sig in på universitetet. Hon kommer från en familj som hon beskriver som ”snäll, naturintresserad arbetarklass”, där samförstånd alltid värderas högt.
– Jag tycker att det är intressant att man diskuterar saker i andra familjer och tycker att det är kul när man inte håller med varann om allt. Men i min familj vill man känna att man är överens om saker.
Och därför blev du polemiker.
– Polemiker? Det är jag ju inte.
Jo, men kritiker är du ju. Och din gamla blogg på Skunk-sajten kunde vara rätt hettad väl?
– Mm. Jag har börjat säga precis vad jag tycker i olika sammanhang. Jag brukade liksom tänka att vad jag än tycker så finns det någon som kan säga det bättre än jag. Men sedan insåg jag att jag ju tyckte en massa saker som ingen annan sa. Så då fick jag ju säga dem själv.
”Jag har alltid varit överkänslig”, har du sagt.
– Så är det. Om jag ger mig ut i något slags kulturdebatt är jag inte känslig, inte så länge jag vet vad jag tycker och det bottnar i mig. Då kan folk gärna få hata mig. Men jag kan vara känslig i relationer, ledsen och glad för småsaker.
Du sa förut om boken att den är fri från politisk ambition. Så den vill du inte bråka om?
– Konst är ju tyvärr politik i hög grad, har jag varit tvungen att inse. Men jag började intressera mig för kultur på ett helt opolitiskt sätt. Rent estetiskt. Jag gillade saker för att de var vackra. Det var väl någon sorts eskapism kanske. När jag började skriva om kultur så gjorde jag det i Aftonbladet, som har den mest politiska kultursidan. Jag tyckte alltid att redaktörerna verkade gladare om man på något sätt gjorde en politisk poäng, ”jag gillar den här boken för att den visar på ...” inte vet jag, en feministisk poäng eller så kanske, ”kvinna bryter mot normen”. Jag vill gärna titta på vackra saker och tycka om dem just för att de är vackra.