Jag blev så makalöst glad när jag hamnade på Malmö Konsthall förra veckan. Det är så sällan konst i den här stan berör mig, så sällan ett verk är något mer än antingen bara dekorativt eller i värsta fall kryptiskt ogenomträngligt.
Utställningen med konceptkonstnären Hans-Peter Feldmann är på inget vis komplett, men ett litet verk gjorde intryck. På en vit piedestal låg en helt vanlig brödskiva. Fast innanmätet var glupskt urgröpt. Bara så, inget annat. Inte på något sätt snyggt utskuret utan bara girigt och noggrant urplockat.
Bröd är ju något av det mest basala i livet, nödvändigt alldagligt och ibland ljuvt. Fast just här är alltså det mjuka och innersta fina, det bästa, bortnallat och bara de hårda resterna är kvar för oss att melankoliskt betrakta. Den urgröpta brödskivan blir här på ett sätt en symbol för förnedring, och just kanterna som är kvar blir en brutal inramning av tomhet, ouppfylld längtan och primitiv hunger. Inget bröd alls är bättre än urgröpt bröd.
Samtidigt, när jag ser det från ett motsatt perspektiv, så blir den urgröpta brödskivan den ultimata markören för aningslöst naiv lust. Att i ett stulet ögonblick få ta för sig av det centrala, plocka ut det saftigaste, att helt strunta i konsekvenserna och omgivningens potentiella förakt och avundsjuka.
Kanske gillade jag det här verket så mycket för att jag själv just nu går igenom lite av en minimalistisk fas i mitt ätande.
Maten ska vara perfektionistiskt enkel, jag drar ifrån och tar bort så mycket som möjligt. En skål hårdkokta rödbetor med lite salt franskt smör är drömmiddagen för mig just nu. Lite hangjord spaghetti med olja och persilja. Apelsiner, vars sötsyrliga kött jag varsamt skär ut med en liten kniv och petar i mig, för att sen koka en enkel marmelad på skalen. Allt för att verkligen tränga in i maten och förstå den från insidan.
Jag stänger mina porer, ömsar mitt skinn, reducerar bort allt pynt och krafs. Så om du ser den förre Mattias Kroon på gatan, hälsa honom då från mig.