Joan Didion föddes i Kaliforniens huvudstad Sacramento och bodde där under större delen av sitt 70-åriga liv, innan hon flyttade till New York.
Hennes författarskap som börjar 1963 med romanen "Run River", ett briljant porträtt av destruktiv individualism i Sacramentodalen, är rikt på mörkt ironiska och kritiska iakttagelser av delstatens livsstilar, levnadsvillkor och samhällsutveckling. I sin nya bok, den självbiografiskt färgade "Where I Was From", skärskådar hon utbredda, djuprotade föreställningar som kalifornier hyser om sig själva, många indrillade även i henne sedan barndomen. Men här går hon längre i tvivel och avståndstaganden än någonsin tidigare.
Didions andra roman "Play It As It Lays" från 1970 skildrar ett kvinnoöde i en social upplösningsprocess i södra Kalifornien. De tre essäsamlingarna "Slouching Towards Bethlehem", 1968, "The White Album", 1979, och "After Henry", 1992, är i hög grad relaterade till samma hemtrakter. Det säger åtskilligt om Didions inställning att hon för titeln på den förstnämnda vände sig till Yeats och hans dikt "The Second Coming" - med raderna "Things fall apart, the centre cannot hold" - för att uttrycka en svart vision där Kalifornien samtidigt tycks bli en synekdoke för USA, delen som representerar helheten.
Didion kommer från en gammal Sacramentofamilj. I en text beskriver hon ett gulnat foto av sin morfar på skidor medan han blickar ut över Donnerpasset i Sierra Nevadas bergskedja, vars nordligaste del sluttar ner mot staden. Viktiga begrepp för henne och föremål för betydelsemättade referenser i mycket av det hon skrivit, från "Run River" till "Where I Was From", är "the Donner Pass", "the Donner Party" eller "the Donner-Reed Party", alla förknippade med "the crossing story".
Det senare uttrycket, "överfartsberättelsen", syftar på pionjärernas, emigranternas och prärievagnarnas farofyllda färd västerut över kontinenten mot drömlandet vid Stillhavskusten. I "Run River" är "äkta" kalifornier de som kan spåra sin historia ända tillbaka till dessa amerikaner, vägledda av en romantisk dröm om Eldorado, lyckans rike vid Sacramentofloden. För deras moderna ättlingar i Didions debutroman har drömmen ohjälpligt spårat ur. "Vad hade allting handlat om?", undrar huvudpersonen Lily, gift med humleodlaren Everett McClellan, ögonblicken innan drömmen på bokens sista sidor definitivt övergår i en mardröm, med mord följt av självmord. "Vad är det du söker, hade hon frågat Everett denna kväll. Det var en fråga som hon kunde ha ställt till dem alla."
Donnerpasset är uppkallat efter ett av överfartsberättelsens värsta kapitel. George och Jacob Donner med familjer, James Frazier Reed med sin familj samt ett antal andra - inalles 26 män, 12 kvinnor och 33 barn - lämnade Springfield i Illinois i april 1846 med kurs på Kalifornien. De tog en outforskad genväg, gick vilse i bergen, överraskades av snöoväder, måste slå nödläger och befann sig i december i en desperat situation med utmattade dragdjur och borttappad boskap, tynande matförråd och utan skydd mot den svåra kylan.
Gruppen kunde undsättas först i början av mars påföljande år, då medlemmar av "the Donner-Reed Party" hemfallit åt kannibalism och ätit av de färdkamrater som frusit ihjäl. När de överlevande släpade sig in i Sacramento återstod 45 av de 71 utvandrarna från Illinois.
De återkommande anspelningarna på denna historiska episod används på olika sätt i Didions böcker. Trots sin tragiska utgång får den delvis symbolisera prärievagnsmoralen, tilliten till det amerikanska projektet att bryta upp och färdas vidare, och en lika arketypisk, urkalifornisk drift att kapa alla förtöjningar. Själva katastrofen speglar hennes övervägande ödsliga syn på världen och tycks på samma gång ha blivit en giltig metafor för allt som gått snett i hennes egen samtids Kalifornien. Men hon tillgriper den också för att illustrera personlig sorg. Då hon i slutraderna i "Where I Was From" berättar om sista gången hon såg sin 90-åriga mor i livet, i ett sjukhusrum åtta veckor före hennes död i maj 2001, heter det med en slående vacker formulering: "Jag låtsades fortfarande att hon skulle lyckas ta sig igenom Sierra innan snön föll."
När Didion först uppmärksammades sågs hon som en företrädare för 1960-talets "New Journalism", en cool, elegant, neurastenisk kollega till mer namnkunniga exponenter som Tom Wolfe och Hunter S Thompson. Med viss överdrift har någon sagt att undertexten i varje essä av Joan Didion är Joan Didion. Hon har skrivit utförligt om sina migränanfall och ägnat inledningskapitlet i "The White Album" åt sin sköra psykiatriska diagnos. "Min enda fördel som reporter", konstaterar hon på ett ställe, "är att jag är så fysiskt liten, så försynt till mitt temperament och så neurotiskt oartikulerad att folk tenderar att glömma att min närvaro strider mot deras bästa intressen."
De senaste femton åren har hon dissekerat amerikansk presidentvalspolitik åt tidskriften New York Review of Books. Materialet finns omtryckt i essäantologin "Political Fictions", 2001, och är bland annat en fascinerande uppvisning av hennes talang för att borra sig igenom officiella dokument och med överlägset bruk av citat blotta talande luckor och försåtliga språkglidningar. Hon är en av USA:s mest läsvärda politiska journalister. Framför allt ligger hennes styrka kanske i förmågan att notera och analysera vad hon kallar "narratives", de historier som människor mer eller mindre omedvetet konstruerar för att skapa ett hanterbart mönster av sitt liv, sin omvärld och de offentliga händelser som de medverkat till eller påverkats av.
Tillsammans med sin man, författaren John Gregory Dunne, som gick bort i slutet av förra året, har hon också signerat ett halvdussin filmmanus. Tre av dem har resulterat i remarkabla filmer: knarkardramat "Panik i Needle Park", 1971, "Play It As It Lays", 1972, efter hennes egen roman, och polisthrillern "True Confessions" ("Avslöjandet"), 1982, byggd på Dunnes romanversion av det beryktade Svarta Dahlian-fallet i Los Angeles.
I beskrivningar som är fast förankrade i sociala och ekonomiska realiteter pulvriserar Didion i "Where I Was From" en efter en av sin gamla hemstats grundläggande och mest omhuldade trossatser. Såsom att den seglivade paradismytens Kalifornien fortfarande är rikt, när åtskilliga miljoner bland invånarna är kringflyttande skördearbetare som lever intill eller under fattigdomsgränsen. Hon ser igenbommade fabriker och tomma lagerbyggnader, stumma vittnesbörd om de 800 000 jobb som försvann på fem år sedan leverantörerna till försvarsindustrin efter 1989 börjat avskeda arbetare inför sin flyttning till låglöneregioner.
Hon plockar isär den legendariska och omskrutna kaliforniska toleransen mot outsiders, missanpassade och avvikande och finner att man i över ett sekel låst in en högre procentandel av sina medborgare på mentalsjukhus än någon annan amerikansk delstat, varefter hon drar fram ett spektakulärt tvillingexempel på Kaliforniens inspärrningsmentalitet: med 33 fängelser och drygt 160 000 interner är fångvårdssystemet det största på västra halvklotet.
Bokens metodiska undersökning av myternas frånsida fokuserar inte minst den kultförklarade individualismen, en central ingrediens i delstatens officiella ideologi. I själva verket har individualismen i avgörande omfattning vilat på federala bidrag. Järnvägsnät, livsviktig vattenförsörjning, dammbyggen har finansierats med hjälp av allmänna medel. Vinsterna däremot, de har slukats av storföretagen.
I Didions reporterhänder antar dessas hänsynslösa framfart en suggestiv karaktär av modern film noir. Det är inte utan att hennes slutsatser i "Where I Was From" erinrar om sista repliken i Roman Polanskis film "Chinatown", yttrad med en axelryckning som en uttömmande förklaring till dekadensen, girigheten och korruptionen i Los Angeles. "This is Chinatown."
Detta är Kalifornien. Detta är USA.
JAN AGHED
filmkritiker