Årets litterära sensation i Frankrike heter ”Les Bienveillantes” – ordagrant
”De välvilliga”, symboliskt ”Erinyerna”, det vill säga hämndgudinnorna i
Aischylos tragedi ”Eumeniderna” – och är en drygt niohundrasidig roman
presenterad som en nazistisk krigsförbrytares memoarer. Skriven direkt på
franska av amerikanen Jonathan Littell och utgiven av litteraturelitens
Gallimard har den också gjort sensation i förlagsbranschen, trots ämne och
format såld i några hundratusen exemplar på rekordtid.
Många medlemmar i nazismens ”Schutzstaffeln”, förkortat SS, Heinrich
Himmlers svartuniformerade, fanatiska, totalt hänsynslösa och allmänt
fruktade skyddsgarde, som administrerade koncentrations- och
förintelselägren och Gestapos hemliga polis, rekryterades ur Hitlertysklands
mest välutbildade samhällsskikt. De tillhörde en intellektuell elit, var
akademiker, ekonomer, läkare eller – som Max Aue, Littells ”hjälte” –
jurister.
Likt honom hade åtskilliga av dem viktiga, ledande befattningar i de
”Einsatzgruppen” – specialförband och dödskommandon – som massavrättade
judar och kommunister på östfronten, över en halv miljon människor bara
under de första sex månaderna efter invasionen av Sovjetunionen år 1941.
Aue lyckades efter kriget slingra sig under rättvisan och sysslar med
textilaffärer i Tyskland när han berättar om sitt liv. Antagen för
informationsuppdrag inom säkerhetstjänsten i Himmlers svarta orden år 1937
avancerade han till överstelöjtnant eller ”SS-Obersturmbannführer”. Han är
djupt och brett kultiverad, beläst i filosofi och historia, förtrogen med
Tjechov, Stendahl, Flaubert och Proust, passionerat förtjust i Beethoven
och kan tala grekiska och citera Platon och Tertullius.
”Jag ångrar ingenting, jag har gjort mitt jobb, det är det hela”,
konstaterar han i sin inledning. Exempelvis ångrar han inte att han deltog i
människoslakten i Ukraina, utdelade nådaskott, klev runt i massgravarnas
gytter av judiska kvinnors och barns döda kroppar, lika lite som att han
senare, återbördad till hemlandet, sökte hitta och genomdriva den ekonomiskt
mest rationella och effektiva formen för att utnyttja slavarbetare.
Denne nazismens erfarne byråkrat har varit överallt och sett och hört
allting. Efter Ukraina var han i Stalingrad och sedan Auschwitz, det bombade
Berlin och Hitlers bunker. Han råkade befinna sig bland de lyssnande SS- och
partidignitärerna då Himmler i oktober 1943 i Posen, nuvarande polska
Poznan, höll det ena av de två beryktade tal som avslöjade nazismens mörka
hemlighet i hela dess innebörd och vidd. Slutlösningen. Förintelsen.
Nästan samtliga personer som Aue stöter ihop med eller umgås med har
existerat i sinnevärlden – Otto Ohlendorf, en av östfrontens värsta
massmördare i invasionsarméernas kölvatten och hängd efter kriget, namn som
Reinhard Heydrich och Albert Speer, för att inte tala om Adolf Eichmann. I
ockupationens Paris återfinns han i franska nära vänners sällskap,
fascistiska och antisemitiska intellektuella och författare med självaste
Louis-Ferdinand Céline i spetsen.
När Speer besöker den underjordiska raketfabriken Dora i Harzbergen i
december 1943 och förfasar sig över sina utländska tvångsarbetares
fruktansvärda förhållanden, då är Aue också med. I samband med Posen dyker
ett i historieforskningen bekant tema upp: fanns Speer bland Himmlers
åhörare? Han förnekade det alltid själv, särskilt utförligt i Gitta Serenys
stora biografi, och Aue minns inte exakt. Men när han väl lärt känna Hitlers
mäktige rustningsminister närmre blir han tvärsäker på en sak. Speer kände
till allt, inklusive massdödandet av kvinnor och barn.
Jonathan Littell är född i New York år 1967, son till Robert Littell, känd
författare av spionromaner, och till stor del uppvuxen i Frankrike. Han
behärskar franska språket suveränt. Hans beläsenhet i allt som rör nazismen
och Förintelsen är enorm. Det finns ingenting i romanens storartat
gestaltade yttre händelseförlopp där han inte kan hänvisa till en minutiös
dokumentation.
Aues minnesbilder och sätt att återge dem är ett eko av alla böcker Littell
läst. Sak samma gäller den väldiga textens många moralfilsofiska och
ideologiska resonemang, huvudpersonens reflektioner om kravet på obrottslig
lydnad mot Hitlers påbud och m om likheterna mellan nazismen och
kommunismen, mellan den förra och judiska Tora och det geopolitiskt
nödvändiga i att utrota judarna. Han är ett monument av dubbelmoral. Upprörd
över sadism och korruption ser han den monstruösa masslakten ur ett lojalt
nazistiskt perspektiv. Avrättningen av tusen judar blir därmed inte en fråga
om att döda av hat utan av nitälskan. Framför allt alstrar den metodiska
problem som gradvis leder till förintelselägrens industriella likproduktion,
där löpande band-principen bearbetar miljoner av dem till aska och
söndermalda ben.
Jämfört med vittnesbörd från judar som överlevde Förintelsen, de i Claude
Lanzmanns niotimmarsdokumentär ”Shoa” till exempel, måste fiktion
nödvändigtvis enbart bli en blek återgivning. Littells beskrivningar av det
ofattbara som hände i Kiev och Auschwitz rekonstruerar ändå verkligheten med
en ofta förfärande suggestionskraft och intensitet.
I den vänsterliberala franska veckotidningen Le Nouvel Observateur yttrade
sig just Lanzmann nyligen om ”Les Bienveillantes” och fick – med
karakteristisk självbelåtenhet som skaparen av ”Shoa” – fram att romanen med
sin överväldigande ordmassa och historiska referenstäthet bara kan förstås
av två personer – honom själv, naturligtvis, och Raul Hilberg, författare
till trevolymersverket ”The Destruction of the European Jews”.
Men Lanzmann har en relevant poäng då han kritiserar Littell för att ha
försett Max Aue med ”en påträngande psykologi” i syfte att förmänskliga och
göra honom mer trovärdig. Aue är homosexuell därför att han svurit trohet
mot sin tvillingsyster, som han är knuten till genom incest. En omfångsrik
anal dimension i hans psyke kommer inte minst till synes i hans drömliv, där
han översvämmas av egna exkrementer. Plötsligt är dessa inte bara en dröm
utan lavinartade diarréer.
Hans patologiska modershat, som till sist leder till dubbelmord, besatthet
av systern, mycket varierade och grafiskt skildrade homosexualitet och
feberdrömmar med ett perverst pornografiskt sceneri upptar långa partier som
inte sällan känns utdragna och tröttsamma. Mera än att tillföra några
oumbärliga insikter distraherar de från romanens undersökning av en
omänsklig ideologis dragningskraft på en intelligent och bildad individ.
JAN AGHED
filmkritiker