Tvärtom emot den gängse uppfattningen var romanen ingen omedelbar succé.
Douglas Coupland skrev 1988 en artikel med rubriken "Generation X"
i en tidning i Vancouver. Projektet fortsatte sedan i en annan lokaltidning
som en slags följetong i miniatyr gjord i samarbete med serietecknaren Paul
Leroche.
Ett bokförlag i New York blev intresserat och föreslog att Coupland skulle
skriva en guidebok för Generation X, i stil med böcker som "
Yuppie Handbook". Coupland tackade nej. I intervjuer genom åren har han
gång på gång upprepat: "I speak for myself, not for a
generation. I never have."
Douglas Coupland, född 1961, flyttade i stället till öknen runt Palm Springs,
Kalifornien, där han började skriva på sin första roman. När den till slut
var färdig vill inget bokförlag i Kanada ge ut den.
När romanen till slut gavs ut på ett amerikanskt förlag 1991 - med titeln
"Generation X" - bemöttes den med tystnad. Det skulle dröja över ett
år innan den blev en succé över en natt.
Jag minns inte själv hur jag upptäckte boken. Internet fanns inte på den
tiden. Jag tror jag köpte boken under en resa till New York för att jag
fastnade för omslaget. Boken såg inte alls som en traditionell roman, utan
var närmast fyrkantig med små notiser i marginalen som "Stop
history" och "Now denial".
När jag till slut läste boken, den hade legat på nattduksbordet i månader,
blev jag så överväldigad att jag lånade ut den till alla jag kände. Som en
vän sade: "Den handlar ju om oss!"
Samtidigt började det även dyka upp artiklar om Coupland och "
Generation X" i amerikanska och engelska magasin. Jag beslutade mig
för att själv skriva en artikel i Nöjesguiden som på den tiden var min
huvudtidning.
Artikeln fick rubriken "En ironisk generation". Jag lånade det
uttrycket från Toby Young. I dag känd för självbiografin
"Hopplös och hatad av alla", men då känd som chefredaktör för
det tidiga nittiotalets skarpaste tidning, The Modern Review.
Toby Young skrev en ledare i The Modern Review där han, delvis med
utgångspunkt från Couplands bok, försökte sätta fingret på varför den här
generationen uttrycker sig som den gör.
Young utgick från en skulptur av konstnären Jeff Koons som föreställde två
gulliga yorkshireterriers, båda fullständigt realistiskt avbildade. För att
förstå och uppskatta hans skulptur krävs det att man ser på hundarna som
"gulliga" i stället för gulliga.
Jag citerar från min egen gamla artikel i Nöjesguiden: "Just
kännedom om sammanhanget är något mycket viktigt för 'Den ironiska
generationen', vilket är Toby Youngs namn för Generation X. Alla detaljer är
viktiga. Kanske är det till och med så att det är detaljerna som är viktiga.
Ett typiskt kännetecken för generationen är att vi är besatta av trivia:
oviktiga fakta om allt som har med populärkultur att göra. Eller snarare,
'oviktiga' fakta."
När artikeln publicerades i mars 1993 fick jag ett gensvar som jag
fortfarande inte varit med om från en tidningsartikel.
Först började det ringa från radio, tv och andra journalistkollegor på
tidningar. Alla ville följa upp det här nya fenomenet, Generation X.
I nästa våg kom samtalen från Norge, Danmark och Finland. Jag har en
minnesbild av att jag sitter på något slags podium i ett direktsänd norskt
ungdomsprogram. Det var jag, som fyllt 30, och ett gäng arga norska
tonåringar som försökte låta som Rage Against The Machine.
Samtidigt började även reklambyråer och företag ringa. Jag hade även skrivit
om reklam och marknadsföring i artikeln. Alla ville nu ha nyckeln till hur
man kommunicerade med ironisk reklam till en ironisk generation.
En vd för ett multinationellt klädföretag fick min artikeln översatt och bar
med sig den i bakfickan på alla möten. På hans initiativ blev jag under ett
par år anlitad som någon slags trendspanare åt företaget.
I dealen ingick att jag fick resa var jag ville för att bli inspirerad. Får
jag åka till Tokyo? No problem. Får jag åka till Los Angeles? No problem.
Jag minns att jag under de där resorna ofta tänkte på Douglas Coupland och
att jag någon gång borde tacka honom.
Vad som hände med boken "Generation X" under de här åren är
att det till slut glömdes bort att det faktiskt bara är en roman. När alla
några år senare spydde på uttrycket - och aldrig ville höras talas om
generationer undertaget - så åkte även Douglas Couplands roman ned i samma
sophink.
Men när jag nu återvänder till romanens tre huvudpersoner, Andy, Dag och
Claire, så sitter de fortfarande kvar där i öknen i Palm Springs och pratar
om vad de ska göra med sina liv.
Och jag blir återigen märkligt berörd.
Det är visserligen uppenbart att det är en debutroman. Coupland är lite för
kär i några av sina fyndiga formuleringar. Alla karaktärer i boken talar
också med misstänkt lika röster - Couplands egen.
Men det är en fin skildring av att befinna sig ett ingemansland: kulturellt,
tidsmässigt, geografiskt. Något som Coupland elegant understryker genom att
förlägga handlingen till en öken. Som Andy säger i boken:
"Det finns inget väder här i öknen - precis som på tv.
"
J.D. Salingers klassiska generationsroman "Räddaren i nöden"
från 1951 fångar en tonårings ångest och vilsenhet. Couplands
"Generation X" tar vid när Holden Caulfield hunnit fylla
tjugonånting.
På ett sätt blir livet enklare som vuxen. Man tjänar egna pengar och kan
leva som man själv vill. Men känslan av att vara en outsider - någon som
inte passar in i resten av samhället, någon som har problem i sina
relationer med andra - fortsätter att prägla ens liv.
Douglas Coupland bok fångar även bättre än någon annan den sortens allt
vanligare moderna singeltillvaro där man lever omgiven av en grupp jämnåriga
vänner. En grupp vänner som till slut blir så tät att den - på gott och ont
- blir ens nya familj.
Fyra år efter Couplands bok gavs ut i USA började TV-serien "
Vänner". När man nu läser om "Generation X" är
det uppenbart hur influerade Chandler, Ross och Monica är av Andy, Dag och
Claire.
"Generation X" är överskattat som fenomen, men underskattad som
roman.
JAN GRADVALL
journalist