John, du fyller 70 idag, hur känns det?

Solen tar sig mödosamt upp på himlen denna tidiga höstmorgon när jag efter alltför snålt med sömn och lätt nervös rör mig norrut längs Central Park West på väg mot 79:e gatan där det k-märkta Manhattanpalatset The Dakota legat sedan 1870-talet och där John Lennon till och från haft sin bostad sedan han och dåvarande makan Yoko Ono flyttade upp från Greenwich Village 1973.

Detta är traditionellt sett en adress för de nyrika och för excentriska konstnärssjälar med smak för det europeiska och med behov av avskildhet mitt i den pulserande metropolen; Rudolf Nurejev, Leonard Bernstein och Boris Karloff har tidigare haft en våning i huset, och bland Lennons grannar finns både Sting och Paul Simon. Men på senare år har både Melanie Griffith och Gene Simmons nekats att flytta in, utan att få en bättre förklaring än att deras profil inte passar. The Dakota har blivit en strikt konservativ miljö, ett tillhåll för människor med old money och gamla värderingar.

Kanske är det därför jag knöt en diskret slips innan jag lämnade mitt hotell nere i East Village halv åtta i morse. Men ingen accessoar i världen skulle bereda mig tillträde till The Dakota denna morgon. För att bli insläppt krävs en inbjudan och en tillfällig kod, som noga kontrolleras av portvakten – en man i övre medelåldern som tar emot mig med vänlig uppsyn och ett upphöjt lugn som inte på något vis förtar känslan av att jag blir granskad. Jag slås av tanken att det egentligen är honom jag borde intervjua; han skulle kunna dela med sig av massor av iakttagelser och anekdoter (exakt vad var det Ringo Starr vräkte ur sig när han, full som ett ägg, avvisades i porten den där kvällen för fyra år sedan?), men det har han förstås inget att vinna på. Hans jobb är, bland mycket annat, att hålla tätt.

Vilka är John Lennons arbetsuppgifter nuförtiden? Om det råder delade meningar. På Apple Corps, liksom på EMI International, finns en hel stab som menar att han sviker sina förpliktelser när han inte ställer sig till förfogande i arbetet med den grundliga historieskrivning som den alltmer vidlyftiga Beatlesindustrin ägnat sig åt på senare år. Lennons bristande intresse för den ”självbiografi” som de fyra medlemmarna ”skrev” och gav ut under namnet ”Anthology” retade både förläggare och tidigare samarbetspartner inom musikbranschen. ”De kan inte göra anspråk på mig”, hade Lennon kommenterat i en sällsynt intervju med den engelske journalisten och vännen Ray Coleman medan cirkusen pågick som värst. ”Jag har redan betalat deras löner och deras barns swimmingpooler. Någon annan får fylla på vatten.”

John Lennon är förstås inte skyldig mig något heller. Att jag är här för en femton minuter lång audiens är Seans förtjänst. Sean Ono Lennon, Johns enda barn med sin andra fru, bodde som bekant i Köpenhamn under ett par år just när hans musikkarriär gått i stå och det var uppenbart att Capitol Records efter två kommersiella floppar inte var beredda att förnya den unge mannens kontrakt. Vi träffades i baren på Vega efter en konsert med Grizzly Bear sommaren 2007, och Sean blev imponerad – nej, lättad är rätt ord – av att jag inte avslöjade något intresse av att fråga ut honom om hans pappa, utan istället hade några hyfsat initierade saker att säga om hans egen musik. Vi har hållit sporadisk kontakt sedan dess, även efter att han i våras flyttade tillbaka till New York.

Jag får eskort upp till fjärde våningsplanet och en av de fyra lägenheter som det numera oäkta paret John Lennon och Yoko Ono förfogar över i byggnaden. Jag slår mig ner i en soffa i ett stort, ljust och sparsamt möblerat rum med inramade affischer på väggarna. En ung Elvis tittar lidelsefullt ner på mig från väggen medan jag plockar fram min reporterbandspelare och kastar en blick på den samling tummade exemplar av tidningen Mojo som ligger spridd på soffbordet.

En lätt kutryggig och spinkig man i svart T-shirt, löst hängande utanpåskjorta och ett par slitna jeans, som hjälpligt hålls på plats med livrem, äntrar rummet med ett bullrigt ”Hi there! I’m John”. Handslaget är slappt, men blicken stadig.

Jag har femton minuter på mig och inser att jag nog måste börja med att kallprata. Men han är snabbast.

– Fin dag, eller hur? Jag tog en rejäl promenad i parken i morse. Den här årstiden är New York oslagbar.

Är du alltid så här morgontidig?
– Nej, inte alls. Det händer. Och det händer att jag inte stiger upp alls. Vill jag inte så gör jag det inte. Det är inte min plikt att mata duvorna. Jag är periodare.

Vilken period är du inne i nu?
– Kalasförberedelser. Det är dags på lördag.

Det är din stora dag. 70 år, hur känns det?
– Det är inte min stora dag, det är Seans. Han fyller 35, och vi firar att han är tillbaka i stan. Yoko har hyrt en stor lokal i Midtown, minns inte riktigt vilken. Hon har skickat inbjudningskort över halva jordklotet. Nej, hela jordklotet. Två varv. Det ska bli årets fest.

Gillar du fester?
– Ja, nej, men alltså ... det finns väl ingen som inte gillar en bra fest. Men jag lever i nuet. Jag ser fram emot festen, gillar att snacka med Sean om den, att planera. Men ska jag gå dit? Det vet jag inte. Vi får se. Det beror kanske på vem som kommer.

Finns det människor som du vill undvika?
– Det finns det alltid. Man vet bara inte var man har dem eller vem de är. Man vet aldrig var man har folk, eller hur?

Det finns förstås sådana som vill tussa ihop dig med vissa andra människor.
– Hur menar du?

Pressfotograferna vill ta bilder på dig i sällskap med andra celebriteter. Och så finns det alltid folk som hoppas att du ska stå på scen med vänner från förr.
– Ja, alltså pressen är inte inbjuden. Inte du heller, hoppas jag. Och det är Seans fest, det är hans vänner som kommer. Han har lyckligtvis inga vänner från förr. Vi lever i nuet.

Vad gör du just nu?
– Jag håller på med mitt. Vi ger ut ”Rock’n’Roll Museum vol 12” om några veckor. Den är lite annorlunda, mer laidback, unplugged. Men det är samma typ av låtar: Fats Dominos ”I’m Walking”. ”No If’s, No And’s” av Lloyd Price. ”The Wanderer”. Något av Eddie Jackson.

Du tröttnar inte på rock’n’roll och gammal R&B?
– Nej, det är där det händer. För mig, i alla fall. Det är något med svänget och något med de här låtarna... Vi gjorde ju ett försök, på volym 7 eller 8 eller 4 eller vilken det nu var, att göra nyskrivna låtar i samma stuk. Du minns den. Vi gjorde ”Crazy In Love” av Beyoncé, vi fick någon låt från Ben Harper, Wilco ... vi spelade till och med in ”My Sharona” som rockabilly. Det var Dave Edmunds idé, och det funkade inte.

Skulle det funka bättre om du skrev låtarna själv? Nya grejer, fast gjorda som om de var vintage?
– Men vad är poängen? Ska jag försöka skriva ”Ain’t That A Shame” igen, ge den en annan titel och låtsas att jag förbättrat ”Ain’t That A Shame”? Man kan inte förbättra det perfekta. Och vad gäller mina låtar ... jag har skrivit mina låtar. Det behövs inte fler låtar, det behövs själ.

På liknande sätt som du gräver i låtar från förr så finns det människor som gräver i din låtskatt.
– Till och med Paul. Det är skrattretande. Han gjorde den här, ”A Tribute to John”, det var den värsta skit jag hört och jag har fått höra mycket – inte minst från Paul. Vem vill höra honom sjunga ”Norwegian Wood”? Var han där? Vet han vad som hände? Vet han vad som händer? Vad vet han?

Finns det dagar då du ångrar att du hoppade av ”Golden Beatles”–projektet i mitten av 90-talet? Det hade kunnat låta annorlunda med din input.
– Nej. Det enda jag ångrar är att jag inte sa blankt nej från början., och att jag inte hade koll på juridiken så att jag kunnat sätta stopp för deras manipulationer. Hela tanken på att återförena Beatles var befängd, och den blir inte mindre befängd för att man kallar bandet något annat. Det var dåliga vibbar nästan redan från start. Paul dompterade. George hade en idé om att kunna skjuta över maktbalansen till sin fördel genom att ta in Jeff Lynne som producent, men det slutade med att Jeff och Paul fann varandra, och sedan satt de där och programmerade trumljud i veckor medan jag var i studion bredvid och försökte skapa någonting.

Blev du nöjd med någonting av det som hamnade på albumet?
– ”Life Begins at Fifty” har någonting. Det är ett skönt sound, och det låter nästan som om vi hade kul. Men sticket som Paul tvingade på låten efter att jag stuckit passar inte alls in. Han är alltid så klåfingrig, jag fattar inte varför. Var det inte han som sa ”Let it be?”

– Men det som verkligen sårade mig var de här gamla demotejperna som de våldförde sig på. ”Free As A Bird”, det är inte ens så den skulle heta. ”Real Love” ... kvalitén på kassetten de kom över var så dålig att när teknikerna var klara med den lät jag som Kalle Anka på lustgas. Men det var Yokos hämnd, jag strulade ju runt med Jessica Lange, och Yoko ville göra mig till åtlöje.

Winona Ryder.
– Winona? Ja ja, just det. Jessica var ju långt tidigare, det var samma veva som jag drog iväg med barnflickan till Bahamas. Sur var hon i alla fall, Yoko menar jag.

Vad har ni för förhållande nu? Yoko och du?
– Av och på. Jag är periodare. Vi bor i samma hus, oftast, och ibland ses vi. Skilsmässan tog på krafterna, den gjorde mig labil och fick mig att göra en massa dumheter. Hon förlät mig, men ändå inte.

Vad var det dummaste du ställde till med under den här perioden?
– Antagligen scenen på Madison Square Garden, galan för offren på Ground Zero den elfte september. Det gick en massa rykten. Traveling Wilburys skulle återuppstå, med mig som ersättare för George som ju var dödssjuk. Paul och jag skulle göra några Everly Brothers-nummer ihop. Jag skulle kompas av Pearl Jam. Bara en massa lösa rykten. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna motsvara några av dessa idiotiska rykten, så jag dök upp helt plakat tillsammans med en tjej jag inte minns namnet på. ”All You Need Is Love” funkade väl okej, men ”Imagine” ramlade sönder och jag begriper inte vad som flög i mig när jag började spela ”Boom Boom, Out Goes the Light”. Jag har alltid gillat Little Walter och hans låtar, men det där var fel tillfälle.

– Och sedan fick jag sådan fylleångest att jag ringde upp George W Bush och bad om ursäkt. Veckan på rehab var helt okej – det var ingen vecka, jag tittade in ett par förmiddagar, det var allt – men jag kan inte komma över att jag anslöt mig till Bush och skrev den där kampanjlåten åt honom. Massor av vänner vände mig ryggen. Men vi vann åtminstone valet. Han vann, menar jag. Jag tror inte att jag någonsin delade hans åsikter.

Men trots allt så gjorde du...
– Jag tror att jag charmades av hans respektlöshet, hans attityd. Bush sa en massa saker offentligt som inte var särskilt statsmannamässiga. Han var en konservativ rebell, men han var en rebell. Till skillnad från Clinton, han lade hela tiden band på sig och begick sina dumheter när han trodde att ingen såg på. Jag kunde identifera mig mycket mer med Bush, han var en skitstövel och stod för det. Clinton? Han var alltid så irriterande rättrådig. Han var Paul.

Mina femton minuter är förbi, hälsar en man som jag aldrig sett förut och som nu står i dörröppningen. Jag packar ihop mina prylar, tackar John för att han tagit sig tid, och kastar desperat ut en sista fråga:

Vad krävs för att du ska ställa dig på scen igen? Vilket forum skulle det vara?
– Jag sjunger gärna på The Beatles begravning. Ring mig, och jag kommer.