BJÖRN AF KLEEN. ”Aldrig har jag stött på så många lågbetalda dräng- och pigtjänster som i den kommersiella tv-branschen” skriver Björn af Kleen i kapitlet om dokusåpan Paradise Hotel i sin klippbok ”P.S.”

Skulle väl vara inom kulturjournalistiken då, Björn.

Kapitlet ”Hälsning från paradiset” avslutar boken, och det är hjärtskärande. Jag såg honom aldrig i teve, där han tydligen satt och var sardonisk och recenserade veckans dokusåpister som hade druckit för många Cuba libres och hånglat i poolen utan att vara tillräckligt intresseväckande, utan sparkats ut från paradiset, ut i glömskan.

Björn af Kleen fakturerade produktionsbolaget 60 000 för sin medverkan. Blodspengar, Judaspengar? Kanske, men han lyckades både äta kakan och ha den kvar, och trovärdigt sätta den i halsen. Inte illa. För reportaget om inspelningarna i det fejkade paradiset i den colombianska djungeln är kusligt. Detaljerna är bra. Som att fyrtiotre klumpiga kameror ständigt starrbligar på deltagarna. Att psykologen Bertil jobbar med ett system av gröna, gula och röda flaggor om deltagarna ser ut att fara illa. De röda använder han sällan. Björn af Kleens roll var att spela med som ”intellektuell betraktare”, men tydligen skulle han själv behöva en sittning med psykologen Bertil efteråt. Han verkar må illa, en känsla han gärna vidarebefordrar till läsaren.

”P.S.” är av begripliga skäl ett raskt projekt för att följa upp framgången med ”Jorden de ärvde”, det utmärkta reportaget om Skåneadelns jordhunger och fideikommiss-systemets absurditeter. Så glädjande då att ”P.S” innehåller många läsvärda texter.

De allra bästa bitarna handlar om det helvetiska Paradiset och Thomas Mann. Det verkar udda, men ämnena saknar inte likheter. Två cocktails blandade på lika delar social slänggunga, njutning och skam. Vägen till Thomas Manns författarskap är ett levande kulturreportage, där Björn af Kleen tar hjälp av översättaren Ulrika Wallenström, som återskapat ”Buddenbrooks” och ”Bergtagen”, och kritikern Horace Engdahl. Det blir ett personligt porträtt av Mann och en sociologisk analys av hur de kulturella modena skiftar. Topplistor är aldrig fel. På sjuttiotalet petade Robert Musil ner Thomas Mann, men nu är ordningen återställd. Är det reaktionen som slagit till, eller förnuftet? Gardera med kryss.

En fotnot. Björn af Kleen bör dubbelkolla sina ambitiösa författarintervjuer om de har skett på engelska. Siri Hustvedt är inte ”född till pulpeten”, möjligen till predikstolen.

En hel del material i ”P.S.” utgör efterbörd till adelsboken, i form av Sommarprogram och intervjuer med unga ädlingar i universitetsmiljö.

”Allt det spännande finns hos arbetarklassen”, tyckte Ivar Lo Johansson en gång. Hur länge sedan var det? Arbetsmarknadsreportaget är helt utplånat inom samtida journalistik. Socialreportaget rör sig hellre på Riddarhuset än i Rågsved. Överklassen har fler roliga production values i form av stilmarkörer och regelrätta livsstilstips. De är väl skälet till att vi fortfarande vill läsa om den alls? Och så förstås adelns och överklassens förmenta hemlighetsmakeri. Det väcker vår nyfikenhet, även om vi alltid blir besvikna.

Börjar vi inte kunna det här nu? Allt detta exercerande med fiskknivens placering, de äkta mattornas fjädrande motstötar under lilla handsydda toffeln? Intresset för adeln i medelklassens diktatur är också något kusligt. Det kan bara tolkas som ett tecken på skriande bristvara. Adel, anor, rötter, jord och blod är förunnat de få, och därför något åtråvärt. Den lilla sociala indignation som kan piskas upp väger fjäderlätt mot den breda fascinationen. Även ”Jorden vi ärvde” blir ett-noll till överklassen.

Därför skulle det vara spännande om Björn af Kleen utvecklade sitt vassa socialreportage ännu mer när det handlar om den intellektuella eliten, och de mondäna tjattrande klasserna. Han har redan ett gott öga till ”kulturelitens flockmentalitet och proppmätta självtillräcklighet”.

Här finns vackra anslag, som i snabbporträttet av den stackars Pietro Maglio, förläggaren bakom allas vårt älskade Modernista. Det kan Mag­lio tåla. Han pratar säkert så, alldeles chosefritt. Vackert är också att se ett illusoriskt knäfall för Horace Engdahl i realtid: ”Vi betedde oss som ovana Stockholmsturister gör när de skymtar Agneta Sjödin i rulltrappan på NK.” En utsökt metafor för ändamålet, en liten aning läbbig.

Redaktören för dokusåpan Paradise Hotel kallar Björn af Kleen just för ”läbbig jävel”. Skribenten refererar med en blandning av stolthet och skam. Kanske blir det titeln på Kleens nästa bok? En ambivalent hederstitel.

Ulrika Knutson
kulturjournalist