Julklappad

Min treåriga dotters dagliga teckningar lägger jag oftast diskret i pappersåtervinningen.

Jag sparade nyligen en då hon föreslog: ”den här kan du ta med till ditt jobb”. Det kunde jag ju. Hennes omtanke blev omöjlig att säga nej till.

Ett liv av pärlplattor, frigolitbollshäxor och fingerfärgsinstallationer hopade sig hotande som en moskitsvärm över min bara rygg. Gåvor som faktiskt inte blir möjliga att avstå. Inte ens för mitt maniska renhållandes skull, inte ens för min rätt att vara besatt av det lätta bagagets ideologi.

Fråga dig detta: Vad är det mest provocerande du gör?

Jag är inte ute efter en enskild händelse – ett liv är fullt av kastade ägg – utan efter ett generellt beteende. Du kanske smaskar mycket när du äter? Du kanske brukar knäppa maniskt med en kulspetspenna under viktiga möten?

I mitt fall finns ett självklart svar, eller egentligen två: Jag dricker inte alkohol och jag vill inte ha några julklappar.

Alkoholen, nog så julrelaterad, ska jag ta en annan gång. Först nu bara det helvetes klapperiet.

Allt började en gång på nittiotalet där vi satt, mamma och pappa och min syster och jag och mormor och morfar. Sex vuxna personer. Säcken med inslagspapper blev full efter vår massaker på presenterna. Något var visserligen väldigt skrymmande, jag vill minnas att det rörde sig om duntäcken, men ändå. Det fanns inga barn där. Ändå allt detta. Till vilken nytta? I en värld av svältande människor?

Jo, frågan kan få vara precis så enkel.

Det har sedan tagit mig nästan ett helt liv som vuxen att göra mig någorlunda fri från julklappshetsen. Och det har mött oförutsedda och näst intill oöverstigliga problem. Alla, naturligtvis, med övertydlighet, lyxproblem.

Här bjuds anhörigas omtanke – som jag tydligen inte vill ha. Fina materiella ting – som jag tydligen redan har tillräckligt av. Värdeföremål kan förmodligen bara bli mindre viktiga för den som redan har dem: den som uppbär trygg månadslön eller har stor förmögenhet. Därav skammen. Därav känslan av skuld som uppstår, inte för att jag förbrukar – utan för att jag avstår.

Vem är jag att?

Jag har blivit utskälld för det här. För att jag förvägrar presentgivaren glädje. För min egoism. Det är märkliga tider när ett samhälle kan definiera viljan att avstå värden som egoism.

Och allt bara för att jag inget saknar, för att jag redan är så tacksam över hur det är med allt. Om det är något jag vill få så är det fler tomma ytor, färre saker i lådor och skåp. Ordning och reda och struktur på ytan, så att den återkommande oredan inuti kan städas lättare. (Det är ingen liten present jag önskar mig.)

Och mer: en bättre resursfördelning, sällan använda kläder som försvinner till insamling, enstaka gosedjur som flyttar till dem som inte har några alls. Varje sådan påse som lämnar hemmet gör mig lätt i steget. Tydligen kan jag känna glädje i att sända julgåvor så länge jag inte känner mottagaren.

Mina motiv är två, och de samverkar målmedvetet utan kännedom om varann: Ordning och sinnesfrid. Och världens tillgångar bättre fördelade.

Två helt olika driv som möts i en handling! Det hade gärna fått inträffa oftare i livet.

För dig som överväger att hoppa av? Jag har inga säkra besked om hur. Var och en salig på sin fason. Jag önskar dig all lycka, du som vågar. God jul.

Jag har själv varit nära att resignera, men man kan i alla fall försöka på olika sätt. Ett clean break är det allra bästa. Klara, färdiga, sluta. Inga gåvor ut, inga gåvor in. Det blir balans, och man kan betraktas som isolerat ufo bara. Värre kan man tänka sig.

Sämst: då jag inte ville straffa mina närmaste med min längtan efter att få slippa, och därför skaffade julklappsböcker till dem – utan att acceptera något i gengäld. Jag placerade mig då som givande ickemottagare i något slags moraliskt överläge, vilket jag verkligen inte hade rätt till. Jag ångrar det.

Så nu? Jag stiger av gåvobytande med alla utom mor och far, och jag talar i god tid om för dem att de får varsin julklappsbok. (Jag har mycket böcker runt mig, jag vet ofta vad som är spännande och bra i årets utgivning. Mamma ska få Gun-Britt Sundströms skarpa, suveräna klippbok, pappa får det västgöta- och medieromantiska mästerverket ”Den larmande hopens dal” av Erik Andersson.)

De får gärna ge mig något som korresponderar om de måste, men en gyllene utväg har uppenbarat sig i barnbarnen. De kan i lyckade fall ta hela uppmärksamheten från den här frågan. Jag hade aldrig anat det som barnlös, men ibland ter sig detta som det allra bästa med att ha skaffat de små: det finns problem som kan delegeras en generation framåt.

Vissa strider vinner man säkrast genom att hålla sig gömd.