När @conanobrien fick sparken från sitt jobb som programledare för USA:s största och viktigaste talkshow var det fler än han som förlorade jobbet. En stor grupp manusförfattare åkte ut med honom.
Vad göra? Conan O’Brien ville säkra kollegernas försörjning, och bokade snabbt upp en ståuppturné över USA. Bokade lokaler, fixade det praktiska.
Sedan twittrade han om det. En enda gång. Och på detta enda twitter sålde han ut hela sin turné. Den skickades snabbt vidare av alla hans ”följare”, som ju genom sitt eget val att följa just Conan har visat att de är särskilt intresserade av just honom.
Men Twitter har inte bara blivit ett bra pr-redskap. Det är också ett sätt att redefiniera sig. Jag frågade på Twitter häromdagen: ”Vilken svensk offentlig person anser ni har förändrat bilden av sig själv mest via Twitter?”
Många tycks överens om att svaret är @goranhagglund – som är personlig, arg, rolig, felstavande, fotbollskverulerande och rakt igenom betydligt mer mänsklig än svenska politiker normalt tillåts vara.
Jag testar och skickar en fråga till @goranhagglund, som svarar på ett par minuter: ”Gillar teknik och kommunikation. Vill sänka trösklarna mellan politiken och medborgare. Gillar den korta formen.”
Han skriver också:
”Vill visa mer (lagom) av mig som mska. Direktkomm. som komplement till mediabild.”
Jag returnerar: ”Och hur har du lyckats? Får folk en annan eller bredare bild av dig?”
Svaret kommer direkt:
”Nä;–) Jodå. I alla fall vissa. Vi får se på mediet med rimliga förväntningar om genomslag.”
”Du når relativt få. Men generellt påverkar den gruppen ganska många andra.”
När @goranhagglund har svarat på detta, blandar sig @dreadnallen in i diskussionen, och påpekar att Hägglund tidigare samma dag har valt att inte svara så tydligt på en direkt konkret politisk fråga.
”Jag svarade – så gott jag kunde på 140 tkn – men det sågs som ett skämt. Allt är inte twitterbart.”
Den där smarta jämförelsen med Facebook i ingressen har förresten inte jag, @andreasekstrom, hittat på. Det var @onlydanno som twittrar från USA som kom på det först.
Vem han är? Ingen aning. Jag hittade honom eftersom hans meddelande, hans twitter, sändes vidare av @stephenfry som är en av världens mest populära twittrare, och det av närmast litterära skäl. Han uttrycker sig fantastiskt på 140 tecken.
Om vi ska fortsätta med Facebook och Twitter, komparativt, kan man säga att det finns en avgörande likhet också: Det är inte så lätt att förklara varför det är roligt. Det är däremot väldigt lätt att upptäcka det. Det räcker att testa en vecka eller två, sedan upplever man värden som är svåra att sätta ord på.
Jyri Engeström, finsk programmeringsstjärna och grundare av den Twitterliknande tjänsten Jaiku, har kallat hela upplevelsen av mikrobloggen ”ett förbättrat socialt perifert seende”. Det vill säga: man får ett hum om vad som pågår i livet just utanför det egna blickfånget, eller åtminstone just där den egna blicken normalt tappar lite fokus. Gränsen mellan envägskommunikation och samtal tunnas ut.
När riktigt kända personer börjar twittra får de inte sällan börja med att slåss för sitt namn, och att få det ”bekräftat” eller verifierat av Twitter. Man ska kunna lita på att @barackobama verkligen kontrolleras av presidenten. Jan Guillou är inte ensam om att ha råkat ut för att någon twittrar i hans namn. Gud har, utan jämförelser i övrigt, samma problem: @iamgodhimself är dock inte Vår Herre, utan min trettonårige kompis i Lund. Hans första twitter var: ”Jag ansöker om ett verifierat konto.” Inget svar där än.
Tidningen Expressen kastade sig över de nytillträdda ministrarna i Sveriges regering vid tillträdet, och registrerade deras namn på Twitter. Bara att höra av sig för att få inloggningsuppgifterna, lovade Emanuel Karlsten som är redaktör för sociala medier på Expressen. Enda motprestationen? Ett löfte om att också använda kontot.
Den flerfaldigt för mord dömde Thomas Quick, eller @sturebergwall som han heter numera, använder Twitter och en separat blogg för att berätta om sitt liv och de fall han begär resning i.
Och vad är 140 tecken verkligen värt? Är det rimligt att anta att ett enda twitter kan bli på allvar betydelsebärande?
Olle Josephson har arbetat länge med språkrådsfrågor, och är knuten till Stockholms universitet. Han ger basfakta i ett mejl:
”En normal svensk skriftspråksmening innehåller cirka 15 ord. Det räcker för att göra ett kort men någorlunda informativt påstående, inte mer. Genomsnittlig ordlängd är ungefär 5 bokstäver, dvs några ord är kortare några är längre, och man måste också räkna ordmellanrum. Det blir ca 80 tecken per mening, och 140 tecken räcker alltså i bästa fall två informativa påståenden – om man inte förkortar (Detta sagt på 402 tecken, 66 ord, varav en förkortning, och 4 meningar. Jag har alltså skrivit förhållandevis effektivt.)