Kändisskapets ramar

Intresset för kändislitteratur har sin motsvarighet i suget efter ­kändisfoton. Därför är det ingen tillfällighet att ­Felicia Feldt och Anton Corbijn nyligen satt hos Skavlan samma fredagskväll. Den ena med ny bekännelsebok. Den andre med nyöppnad show på ­Fotografiska Museet i Stockholm (t o m 15.4).

Anton Corbijns hemmaplan är musikscenen. Han har tagit suveräna bilder av rockmusikens stora, ja, rentav bidragit till en svärtad estetik med kontrastrika foton som blivit ikoniska. Nu har Corbijn sökt sig till andra kändistäta rum, däribland konstnärsateljéer, och fotograferat storheter som Gerhard Richter, Damien Hirst, Anselm Kiefer, Richard Prince och Lucian Freud.

Men det blir faktiskt inte särskilt bra. Flera av konstnärsporträtten känns sökta, konstruerade och förvånansvärt ointressanta. Som dödsmask blir Damien Hirst inte mycket mer än en kliché av sin egen konst, och jag undrar stilla hur mycket av dessa bilders värde som ligger i själva kändisskapet. Säg att ryggtavlan framför Richtermålningen tillhört en vanlig museibesökare och inte konstnären själv. Vad hade det blivit då? Kom inte och säg att kändisskap inte har ett egenvärde.

Jelena Zetterström

Författare: Sydsvenskan
Publicerad 1 februari 2012 06.34
Uppdaterad 1 februari 2012 06.34

Kultur & Nöjen
Bloggar
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu