Känslosträngarnas virtuos

Idag begravs musikjournalisten Lennart Persson. I förvirringen efter hans plötsliga död bläddrar jag i några gamla nummer av tidningen Larm för att förstå vad det var som gjorde att hans stil en gång i tiden drabbade en med sådan kraft.

För mig var det en befrielse att läsa Lennart för första gången. Det var i premiärnumret av Larm, januari 1976, mitt i ett 70-tal där man gradvis hade vant sig vid att det då och då skrevs lite pliktskyldigt om pop och rock i tidningarna. Trots att man var så svältfödd var det som om det aldrig riktigt berörde en – åtminstone inte så att formuleringar, fakta och åsikter brände fast i hjärnan som favoritlåttexter man upphetsat förde vidare till kompisar efter en öl eller två.

Men hos Lennart fanns inget av den där återhållna förnuftigheten. Han gav svensk rockjournalistik ett språk som för första gången liknade sitt sprakande och knittrande ämne. Att läsa honom var som att i realtid lyssna på en efterhängsen popsingel; texterna var bildrika, snabba, direkta och krävde total uppmärksamhet.

Skillnaden var kanske att Lennart så tydligt visade sin ohämmade kärlek till popkultur och tillät sig vara partisk, passionerad, drastisk och kategorisk. Kopplat med en detaljkunskap om singelbaksidor och basisters förflutna som i pre-Googletider föreföll att vara på doktorsnivå, blev resultatet överväldigande. Äntligen någon som förstod. Äntligen någon som öppnade dörren.

I första numret av Larm återupprättade han John Fogerty som 70-talets Chuck Berry, slog ett övertygande slag för det underskattade geniet Nils Lofgren och i inledningen till recensionen av Patti Smiths debutalbum ”Horses” pepprades läsaren med effektiva bilder som formade sig till påträngande musik:

”Patti Smith är poet. När jag hör hennes LP-debut – hon har tidigare gjort ’Hey Joe’ på singel – får jag lust att göra reklamfilm. Då skulle Patti stå ensam på en beckmörk New York-gata iklädd tennisskor, jeans och sin Keith Richard-tröja. Hon skulle luta sig mot en bjärt neongnistrande Seeburg-jukebox, vars färgsprak effektfullt skulle fortplanta sig i den regnvåta asfalten, medan den på högsta volym pumpade ut ’Land of a thousand dances’. Efter att ha stått stilla under de första tio sekunderna rätar hon ut sin spinkiga kropp, kör händerna i bakfickorna och börjar läsa, halvsjunga, spotta ut sin poesi i takt med musiken. När den blir som intensivast kastar hon huvudet tillbaka och står nästan på tå. Patti Smith är rock & roll-poet. Den bästa sedan Dylan.”

Och det var ändå bara en föraning om vad som väntade. För varje nytt nummer av Larm kom det nya klassiska utspel. I en niosidig artikel om amerikansk garagerock öppnade Lennart med en högst personlig definition av vad rockmusik egentligen handlar om, med udden riktad mot dåtidens irriterande politiska korrekthet och förståndighet:

”SJÖLUNDA SOPTIPP: Rockmusik ... eller den känsla som pulserar igenom all riktig rockmusik ... har sitt ursprung i en spya i rabatten, i handen som darrar efter ett slagsmål, i det hastiga knullet nere i cykelkällaren. Rock är skit under naglarna. Rock är fingrarna i maten.”

Till och med när orden tröt lyckades han med en kringmanöver fånga den där känslan man själv aldrig skulle ha kunnat uttrycka och som kunde göra en helt lycklig i flera timmar: ”Men när jag ska försöka knacka ner några anledningar till varför Kinks en gång var världens bästa rockgrupp och till och med överträffade både The Who och Rolling Stones ... ja, då står det bara stilla och händerna drabbas plötsligt av skrivkramp. Det enda jag kan komma på är att Ray Davies har det vackraste mellanrum jag sett mellan några framtänder.”

Kanske var han influerad av amerikanska och brittiska rockskribenter i tidningar som Creem, Bomp och Trouser Press. Jag vet inte, jag kände inte till sådana tidningar då. Men Lennarts sakkunniga vägvisningar fungerade som inspirerande uppmaningar till att lyssna mer och lära mer. Han förvandlade popnörderiet till ett sätt att leva, med galet mycket skivor, biografier och tidningar som aldrig kunde slängas.

Sommaren 1980 åkte jag in från Lund till skivaffären Musik & Konst, som Lennart drev med Peter Thulin. Respekten för Lennarts goda smak var gigantisk och eftersom skivan jag tänkte fråga efter var en nyss utkommen livedubbel med Deep Purple-inspelningar från 1970–72 var det med viss tvekan man steg in genom dörren. Purple var inte det coolaste på jorden vid denna tid och jag befarade en scen liknande den som Nick Hornby långt senare skulle beskriva i ”High Fidelity”, där den kompromisslöst snobbige skivbutiksexpediten jagar ut en kund som kommer in och frågar efter ”I just called to say I love you”.

Resultatet blev ungefär det motsatta. Inte kunde man ana att denne mildögde och vänlige person var mannen bakom alla vassa formuleringar.

Nu är han borta, men minnet av hans sätt att tolka känslorna som musik väcker kommer att leva länge. Och recensionen av Roy Loneys ”Out after dark” innehåller fortfarande den bästa beskrivningen av den extas en bra låt kan framkalla:

”Sen finns här såväl sprakande R&B-urladdningar i ’Born to be your fool’ och ’Scum City’ som ren pop i ’Neat petite’ (uh-woa-woa-woa-woahoo) och ’She ran away’. Men precis som Groovies ’Teenage head’ (den platta som den här mest liknar) suddas gränserna ut och allt blir pop-rock-vad-fan-ni-vill av det där slaget som bränner i kroppen, dunkar i skallen och får mig att tro att jag kan flyga!”

Flyg fritt, Lennart. Flyg i tid och evighet.

Sven Lindström, musikjournalist på Sydsvenskan 1983–88