Ibland undrar folk hur jag fortfarande kan vara förälskad i Köpenhamn. Då
svarar jag att det beror på att Danmark är ett kulturland, medan Sverige är
ett ingenjörsland. Ett löst påstående jag uteslutande grundar på att
arkitektutbildningen i Köpenhamn underordnas konstakademin medan man i
Sverige blir arkitekt på tekniska högskolan. Vilket i sin tur har gett
Danmark stjärnor som Arne Jacobsen och silhuetter som SAS- hotellet. Medan
Sverige har Ikea, design fler har råd med – som visserligen gör bästsäljande
kopior av de danska hjältarna, tillräckligt förvrängda.
Vissa skulle kalla min och Köpenhamns relation destruktiv. Att Köpenhamn är en
inbillad Mr Right, som håller mig på halster år efter år och vars charm till
slut kommer att göra mig olycklig. För det är ju inte bara jag som älskar
Köpenhamn: flockarna med cyklister, musikanterna på Strøget, de röda tågen,
de gula bussarna. Utsikten över Amalienborg på våren. Att promenera längs
Søerne på hösten. När neonskyltarna tänds vid Vesterbrogade: ”Det danske
vejr er Ga-Jol vejr.”
Även i år behöll Köpenhamn sin andraplats i brittiska Monocles rankning över
”The world’s most liveable cities”. Med motiveringen: ”Det utsläppssnåla
urbana livet, community-fokuserad arkitektur, danskarnas omsorg om varandra
och deras besatthet av att cykla.”
Ytligt såklart. Och något säger mig att Köpenhamn aldrig kommer att välja en
som jag. Utan en sarkastisk blondin som får lön i danska kronor, som gillar
att kalla saker vid dess rätta namn och pallar att cykla långa sträckor i
motvind.
Problemet är att det trots detta inte går att avfärda Köpenhamn som snygg men
korkad.
En av de vassa hjärnorna bakom stadsplaneringsframgångarna är arkitekten Jan
Gehl. Redan 1968, medan svenska politiker som bäst höll på att riva
stadskärnor, initierade han Strøget. Det fanns ett motstånd mot experimentet
– kan sydländsk flanörskultur verkligen fungera i Nordens snålblåsigaste
stad? Strøget blev, som vi vet, en succé.
1970 reste Jan Gehl till Italien med sin fru, psykologen Ingrid Gehl. Där
inspirerades han av hennes idéer – och tillsammans analyserade de människors
beteende i staden. Resultatet blev klassikern ”Livet mellem husene”. Boken,
som var starkt kritisk till att bilismen fick alltmer plats i städerna på
bekostnad av människors utrymme, är idag obligatorisk på
arkitektutbildningar över hela världen. Gehl har på senare år fått allt mer
internationellt gehör för sina idéer, och är i år aktuell med ”Byer for
mennesker” – ett slags pendang till den fyrtio år gamla bästsäljaren. I den
presenterar han konkreta exempel på stadsplaneringsprojekt av köpenhamnsk
modell i Melbourne, New York, Malmö.
Andra positionerar sig genom att säga: ”Jag borde bo ett tag i New York”. Jag
säger: ”Jag borde bo ett tag i Köpenhamn”.
Då får jag frågan: Varför flyttar du inte dit? Då kanske du och Köpenhamn kan
bli något på riktigt?
Den smärtar att erkänna att jag nyss har tackat nej till en lägenhet med
utsikt över Søerne. Men den danska huvudstaden, har jag förstått under
Integrationsprojektets gång, är ingen Mr Right. Det världsberömda livet
mellan husen i Köpenhamn har ännu inte överträffat den banala tryggheten i
Malmö.
Köpenhamns experimentella inställning till stadsplanering (visas på
Venedigbiennalen), ett utmärkt cykelbanenät och fantastiska offentliga
miljöer, ger staden en storstadsdynamik Malmö saknar. Köpenhamn tycks också,
likt många andra storstäder, flyta utanpå nationen som en egen existens.
Stadens varumärke har inte smittats nämnvärt av Danmarks främlingsretorik
och skärpta utlänningslagar.
Men miljonstadens attraktivitet är också vad som får mig att tveka.
Bostadsbristen, lägenhetspriserna. Statens kamp mot staden i Christiania.
Risken att lokalerna i Kødbyen säljs ut till högstbjudande – och
kulturverksamheterna åker ut till förmån för dem som har råd att betala för
det centrala läget.
Kanske är grejen, för mig, att Köpenhamn är en kierkegaardsk återvändsgränd.
Om jag flyttar dit ska jag ångra det, om jag inte flyttar ska jag ångra det
också.
Vissa drömmar mår bäst av att aldrig besannas, liksom vissa relationer simpelt
nog gör sig bäst på avstånd.
Om jag accepterar att Köpenhamn aldrig blir mer än en passionerad
kärleksaffär? Då kan staden, just eftersom jag slipper se dess tråkiga sidor
varje morgon när jag kliver ur sängen, kanske rentav ge näring till vardagen
på novembergrå gator i Malmö.
Julia Svensson
medarbetare på kulturredaktionen