På fredag är det premiär på Hipp på Anette Norbergs tolkning av William
Shakespeares komedi ”Så tuktas en argbigga”.
Hon har gjort en ganska skruvad och mycket samtida uppsättning, där slutet
inte alls är så roligt.
– Nej, snarare tragiskt. Inte så att man sitter och gråter. Men jag kan
avslöja så mycket att kärleken går om intet.
Sydsvenskan träffar henne bara några dagar före premiären på ”Så tuktas en
argbigga”. Intervjun görs uppe på Hipps scen. Därifrån sett är kontrasten
mellan den guldpolerade salongen och uppsättningens strama scenografi
slående.
I salongen är det trångt mellan Hipps omvittnat obekväma blå
sammetsfåtöljer. På den svarta scenen desto glesare mellan de få möblerna:
En röd soffa, en kromglänsande hotellbar och ett biljardbord vars gröna filt
liknar giftigt gräs.
– Man kan kanske se det som avståndet mellan män och kvinnor, säger hon.
Även utan cigarrdoft är det lätt att föreställa sig hur pjäsens män samlas
runt biljardbordet för att prata om det överhängande problemet: Hur man
tuktar en argbigga.
Översatt till 2000-talets terminologi (om man så vill): Så sätter man sin
kvinna på plats.
Det är ingen tillfällighet att Dramatiska teatern bjöd in Anette Norberg att
regissera just den här pjäsen. Sedan hon debuterade som regissör har det
ofta handlat om att sätta fingret på skenbart enkla frågor, med väldigt
svåra svar. Till exempel varför livsvillkoren är så olika för män och
kvinnor.
Hon intresserar sig helt enkelt för det som kort kan beskrivas som
”könskampen”.
– Ja, genusperspektivet är mycket viktigt.
Hon hinner inte se mycket tv men har följt några avsnitt av serien
”Kronprinsessan” om en kvinnlig miljöpolitiker, spelad av Alexandra
Rapaport, som blir överkörd av sina manliga regeringskollegor.
– Väldigt bra, och förmodligen väldigt sann.
En Shakespearekomedi från 1600-talet kan låta mossig men i Anette Norbergs
regi blir den övertygande aktuell.
Den handlar om en (arg) storasyster som ”måste giftas bort” innan
lillasystern (snäll, och pappas favorit) kan bli det.
Men – hallå?
Inte förekommer det väl arrangerade
äktenskap i dag!
Inte det?
Inte finns det väl
herrklubbar där kvinnor är uteslutna?
Anette Norberg
lutar sig tillbaka i den blodröda soffan, sluter ögonen och ser lite trött
ut.
Det kan vara förra veckans influensa som inte riktigt gått över.
Det kan också vara medvetenheten om sakernas tillstånd.
– Varför är två tredjedelar av alla sjukskrivna kvinnor? Varför har män och
kvinnor inte lika lön för samma jobb?
Hon skriver ingen på näsan, vill bara att de som ser pjäserna ska börja
fundera, reagera, rent av agera.
– Det vore hur enkelt som helst att i Sverige lagstifta om lika lön.
Och visst är hon feminist, men inte organiserad.
Hennes arbete talar för sig själv.
Några dagar före premiären är hon redan på väg in i det sorgearbete en
regissör ofta upplever efter ett avslutat uppdrag.
– Det känns ensamt, sorgligt. Jag måste gå. Alla andra stannar. Ibland kan
jag verkligen känna suget efter att få bli skådespelare igen. Det är en
fantastisk känsla att stå på scen, möta publiken, att skapa något framför
deras ögon.
Fast helt lämnar hon inte pjäsen.
– Det är klart att man som regissör följer upp vad som händer med
uppsättningen. Kommer tillbaka och ser om något förändrats. Ofta blir en
uppsättning bättre med tiden, den mognar.